I Sverige talar vi inte gärna om döden. Som om vi kan undgå den genom att inte låtsas om den . . .
– Men många människor vill veta hur det ser ut bakom kulisserna, det lugnar dem, säger Lena Pettersson som tillsammans med tre kolleger sköter Linköpings enda krematorium i Lilla Aska, uppfört 1989.
Sedan många år hålls därför öppet hus på Centrala- och Lilla Aska griftegårdar, samt Landeryds kyrkogård, en gång om året.
Alla som ville fick en guidad tur i krematoriet, medan andra valde att titta in i de olika kapellen, närvara vid en minnesgudstjänst, lyssna till Rude Glantz som spelade flygelhorn eller bara ta en fika.
Under guidningen i krematoriet visas floristernas dekorationsrum, kistor och urnor, kylen med plats för drygt 100 kistor och de två kremeringsugnarna, som drivs av rapsolja.
Drygt 80 procent av dem som avlider i Sverige kremeras. Jordbegravningar är vanligast på landsbygden. Förra året kremerades 2 200 kroppar i Lilla Aska, med upptagningsområde Linköping, Mjölby och Motala med omnejd.
En del tycker att guidningen känns olustig och väljer att avbryta den, andra följer den intresserat och kommer tillbaka år efter år. Kanske för att obehagskänslorna minskar efter att ha närmat sig det som skräms.
Lena Pettersson är van vid att människor förfasar sig över hennes jobb och stöter ofta på frågan "men hur kan du arbeta där!"
– Men det här är ju ett arbete som måste göras. Jag och mina kolleger turas om med kisttransporter, administration, kremering och kapelltjänstgöring. Jag trivs väldigt bra.