Jubileum, alltså. Det var eleverna på Anders Ljungstedts gymnasium som dansade den allra första abiturientbalen.
Då hade Solbjörg Lundestad Carlberg suttit hemma och med papper och penna i handen räknat ut hur dansarna skulle kunna röra sig i lokalen (ishallen) och hur de skulle kunna ta sig in och ut. Hon hade lyssnat igenom varenda tänkbar wienervals för att hitta de allra bästa.
– Det var många dansare som skulle in i lokalen, röra sig i olika formationer, och sedan komma ut därifrån på ett snyggt sätt, berättar hon.
Hur valde du ut wienervalserna?
– De skulle vara enkla att dansa till. Inga väldigt långsamma dragningar och heller inga snabba trioler.
Anpassade musiken
Musiken spelades av Linköpings Symphonic Band under ledning av Hans Englund.
– Det fungerade fantastiskt bra med honom, säger Solbjörg, han kunde anpassa musiken så enkelt till dansen.
Än i dag dansar alltså Linköpings studenter på samma sätt som Solbjörg ritade upp på sina papper för 30 år sedan. Paren marscherar in i ett hjärta och så småningom får balklänningarnas färger styra hur dansparen rör sig i olika formationer.
– Koreografin var bra från början, säger Håkan Larsson belåtet, det har aldrig funnits anledning att ändra.
Uppvisningsbal
Håkan Larsson visade herrstegen de två första åren. Solbjörg kan visserligen (givetvis) även dansa herrstegen, men inte samtidigt som hon visar damens steg.
– Det var några tjejer på Ljunkan som frågade Lars-Åke Borg om de kunde få dansa wienervals på riktigt, berättar Solbjörg. Han och jag hade dansat gammaldans ihop och frågan gick vidare till mig. Skolans studierektor Harry Hellberg ville ha en riktig abiturientbal, en uppvisning i ishallen.
Hade studenterna inte dansat bal i Linköping tidigare?
– Jo, det hade varit lite dans i skolornas gymnastiksalar och i anslutning till studentmiddagar på hotellen. Där dansade studentparen vals i omgångar, många par rymdes inte på en gång. Det var ingen organiserad uppvisning.
Dyr tillställning
Numera är Linköping känt som abiturientbalernas stad. Knappast någonstans är arrangemangen så genomarbetade och imponerande.
– Det tråkiga är att det har blivit så dyrt, säger Solbjörg allvarligt. Det är förfärligt om någon måste avstå för att det kostar för mycket.
1986 dansade alltså de första paren ut i ishallen på Ljunkans bal. Årets därpå hade också eleverna från St Lars och Berzeliusskolan baler, och till sist kom även Katedralskolan med. Solbjörg ledde balträningen i tolv år.
– Det var särskilt roligt att se killarna som kom i jeans, t-shirt, bakvänd kepa och med snuset under läppen, berättar Håkan Larsson. Det var en resa tills de kommer i frack!
Ordentligt och nyktert
Snuset försvann rätt snabbt, dock. Solbjörg hade få regler, men enkla: inget snus eller tuggummi. Inga händer i byxfickorna. Inga oknutna skor. Aldrig säga något negativt till danspartnern. Och inte en droppe alkohol före balen på själva baldagen.
– Det har aldrig varit några problem, säger Solbjörg och ler. Balen innebar så mycket mer än att lära sig dansstegen. Ungdomarna fick lära sig att vara artiga och föra sig på alla sätt. Också middagen skulle vara högtidlig och fin.
Ett minne för livet - det har bortåt 35 000 ungdomar fått genom abiturientbalerna genom åren, har Håkan Larsson räknat ut. Mycket träning och många, många dagars arbete för danslärarna.
– Ibland visste jag faktiskt inte vad det hade varit för väder under helgerna, jag hann inte ut, säger Solbjörg. Men jag har haft fantastiskt roligt.
Nu vill vi frossa i nostalgi. Dela gärna med er av era bilder och berättelser i vårt Facebookflöde. För att komma direkt till kommentarsfältet på Facebook kan du trycka på symbolen för kommentarer på vår Facebook-puff nedan.