År 2003 blev det lagligt möjligt för ett barn att ha två föräldrar av samma kön. Två år senare ändrades lagen så att lesbiska par kan få barn genom assisterad befruktning inom svensk sjukvård.
Förenklingar – men fördomar och oproffsigt bemötande finns kvar. Det
konstaterar psykologen och Linköpingsforskaren Anna Malmquist i sin avhandling "Pride and Prejudice – Lesbian families in contemporary Sweden".
Hon har intervjuat 118 föräldrar i 61 familjer. Intervjuerna visar att lesbiska familjer ofta har ett starkt jämställdhetsideal, där det exempelvis är självklart att dela föräldraledigheten lika. De visar också att vården många gånger utestänger den mamma som inte har fött barnet, medan den barnafödande mamman inkluderas i kontakterna.
– De flesta par säger inte ifrån, säger Anna Malmquist, och risken är att vårdpersonalen aldrig får veta att de gör fel.
Mer HBTQ-kompetens behövs i vårdutbildningarna, menar hon.
Även processen kring adoption, som är obligatorisk om paren inte fått barn via insemination i svensk sjukvård, får kritik. De lesbiska paren möter socialsekreterare som ställer nyfikna och närgångna frågor som inte är relevanta i sammanhanget. Det kan ta upp till tio månader för den ickebiologiska mamman att få adoptera, vilket betyder att barnet har ett sämre juridiskt skydd än andra barn.
Tolv barn mellan 5 och 8 år har också intervjuats i studien.
– De beskriver en familj som något varmt och tryggt där man bor ihop och bryr sig om varandra, säger Anna Malmquist. De lyfter alltså fram det emotionella, snarare än det strukturella med mamma-pappa-barn-perspektiv.