– I början kände jag depression och ilska. Depressionen försvinner gradvis, men jag är fortfarande arg, säger Anton Serguienko.
– Det tog mig några dagar att fatta att det händer. Så galen kan han inte vara tänkte jag. Jag var chockad. Nu är det bara att acceptera, säger Anna Serguienko.
Det var så det kändes för Anton och Anna Serguienko när Ryssland förklarade krig mot Ukraina den 24 februari 2022.
Att uttala sig om kriget i Ukraina eller prata om situationen i Ryssland är otänkbart för många ryssar – framför allt i landet – men också för dem som befinner sig utomlands. Åsikter som inte stödjer kriget – eller att överhuvudtaget använda ordet krig – kan innebära konsekvenser som fängelse i 15 år. Därför väljer många "no comment" till det som händer.
Men det gör inte Anton och Anna Serguienko, från Sankt Petersburg respektive Moskva. De vill uttrycka sin frustration över konflikten, men också lyfta upp svårigheterna som civila ryssar möter varje dag på grund av ekonomiska sanktioner.
Anton flyttade till Sverige 1998, som 16-åring. Det var främst på grund av föräldrarnas forskarjobb som familjen flyttade till Kiruna, men också på grund av deras aktivism. Först mot dåvarande Sovjetunionen och sedan mot regimen som tog över.
På lunchrasten i Mjärdevi center träffar vi Anton för att prata om situationen i Ryssland. Hans fru Anna följer med. Det var genom henne som vi kom i kontakt med Anton när Anna sydde ukrainska flaggor i början av kriget.
Finns det skam över att vara ryss just nu?
– Inte alls. Det är mitt ursprungsland. Jag kan vara arg på de som är passiva – på tystnadskulturen. Här i Sverige skiljer människor på landets politik och vanliga medborgare, säger Anton.
Anna instämmer.
Dock har både Anton och Anna varit oroliga för sina barn.
– Barn förstår inte läget och kan tro att Ryssland är dåligt, men lärarna pratar med dem i förebyggande syfte för att inte blanda ihop politik och medborgare. Min dotter Angelika målade en fin bild på båda ländernas flaggor och ett hjärta i skolan, säger Anna.
Även om det ryska paret inte brukar åka till hemlandet så har de familj och släkt kvar där. Anna har både mamma och syster, medan Antons kusiner är utspridda i Sankt Petersburg och Moskva. Paret tycker att det är svårt på två plan. Dels finns en oro för familj och släkt, dels hindras politiska diskussioner av en konflikträdsla.
– Relationen med vänner och släkt minskade och till slut bestämde jag mig för att inte prata politik eftersom det leder till bråk, säger Anton.
– Däremot vill jag helst veta vilken sida en person valt, för att undvika en känsla av obehag senare.
I frågan om ekonomiska sanktioner menar paret att de som jobbar för staten inte har påverkats lika mycket – och ibland inte alls – men att det är medelklass och rika i stora städer som har drabbats hårdast. En av Antons kusiner, som har affärer med Kina, tänker ta sig dit. Annas syster vill också ut ur landet.
Betalningar är ett annat problem, då stora banker har stängt sina tjänster i Ryssland. Kreditkort fungerar inte utomlands, eller för att köpa varor och tjänster på nätet. Stora mjukvaruföretag som Oracle och Microsoft återkallar licenser för vissa produkter. Detta gör att många inte kan jobba. Flygresor återkallas och vissa sitter fast i andra länder eftersom det inte går att flyga in till Ryssland.
– Livskvaliteten sjunker helt enkelt, säger Anton.
Sanktionerna är ett sätt att påverka situationen – är det värt det?
– Det är bättre än att börja ett krig till. Vad är alternativet? Krig mellan Nato och Ryssland? Det kanske kommer att behövas till slut som den enda utvägen, men om det finns andra sätt, varför inte prova dem, säger Anton.
Hur länge kommer detta att pågå tror du?
– Åratal. Det brukar inte vara enkelt att införa sanktioner och inte heller enkelt att få bort dem. Vissa sanktioner från USA, som applicerades på sovjetländer, fanns kvar fram till 2002. Även om man lyfter sanktioner rent ekonomiskt så är det farligt att investera i ett land där situationen är oförutsägbar.
I frågan om censur och hur stort det är i Ryssland tycker de att ordet är opassande. De vill hellre kalla det för politisk propaganda.
– Censur är när man förbjuder vissa ämnen, men de har stängt all fri media, säger Anna.
Hur kommer det sig att ni vågar prata?
– Det är det enda vi kan göra. Sedan vet vi inte hur detta påverkar oss.