Från vänster ses köpmannen Olof Rydfors, kassörskan Gunvor Larsson, en tillfällig medhjälpare samt biträdet Sven Kåberg, som sedermera drev egna butiker, först på Eklövsgatan och sedan på Östgötagatan.
Vår stad
Idén hade Rydfors fått genom en amerikansk tidskriftsartikel. Han menade att genom självbetjäning slapp stressade kunder onödig väntetid, självexpedieringen började så fort kunden kom in i butiken.
Corren beskrev noggrant hur självbetjäningen fungerade. Väl inne i affären skulle kunden, som i artikeln förutsattes vara en kvinna, ta en metallkorg som hon skulle bära på armen. Vid storköp skulle hon ta en särskild korgförsedd vagn. Kunden skulle själv lägga önskade varor i korgen. Ville hon kunde hon kontrollväga varorna på kundvågen. Därefter skulle hon gå till kassörskan som plockade upp varorna och summerade vad det kostade.
Rydfors sa att det inom handeln är allmänt känt att varor som står på disken blir sålda, vilket han påpekade att alla varor gör i en självbetjäningsaffär. Han var övertygad om att självbetjäning var att föredra framför manuell betjäning. Visst kan affärsbiträdena prata för varan, men Rydfors menade att det såväl var brist på skickliga försäljare som att kunderna inte ville bli pålurade något.
Rydfors hävdade också att det nya systemet var bra för personalen. Han menade att den stress som i konventionell handel gjorde biträdena fullständigt utslitna på fredags- och lördagskvällarna var som bortblåst. Dessutom hade irritationsmomenten mellan de anställda minskat.
Rydfors var också först bland stadens livsmedelshandlare att endast godta kontanthandel, det vill säga att neka att skriva upp inköpen i en bok och därigenom lämna månadskredit.
Rydfors lät i januari 1949 sin vän Einar Jagerwall fotografera igenom butiken i samband med öppnandet. I kassan ses Gunvor Larsson. Observera skylten vid kassan med texten endast kontant.
När Rydfors öppnade sin butik förutspådde många handlarkollegor runt om i Linköping att han skulle drabbas av ett betydande svinn. En tid efter öppnandet berättade Rydfors att han dittills överhuvudtaget inte utsatts för något snatteri. Kollegornas oro gick över och 1958 hade nyheten med självbetjäning spritt sig till ungefär en femtedel av stadens speceributiker.
På 1960-talet, när alltfler stora så kallade allivsbutiker öppnades, slogs många kvartersbutiker ut. Rydfors valde, framgångsrikt, att möta den nya konkurrensen genom att från 1965 ge butiken en lågprisprofil. Alla varor såldes därefter med ett påslag på 10 procent.
Den öppna fruktdisken med en spegel lär ha varit en av de första av sin typ i Sverige. Bild från 1949.
Olof Rydfors började som 13-åring i Charles Essers speceributik på Barnhemsgatan. Efter att ha arbetat i några andra butiker övertog han 1943 Essers butik, vilken han drev till hösten 1948.
Tack Jan Rydfors
När Olof Rydfors i januari 1949 öppnade Linköpings första snabbköpsbutik tog han fram en instruktionsbroschyr till kunderna. Butiken låg på Majeldsvägen 2.