Torbjörn Skoog har bråda dagar på Pantbanken Linköping. "Fortsätter det att öka måste jag nog anställa", säger han.
Kunderna kommer i en strid ström till Torbjörn Skoog, som förestår pantbanken på S:t Larsgatan i Linköping.
– Det här har jag fått in under en timme nu på morgonen, berättar han och pekar på en klocka, flera guldarmband, en antik guldring, ett Playstation och ett par Picassoetsningar.
Torbjörn Skoog berättar att omsättningen ökat med runt 25 procent den här hösten.
– Nu har jag en hel del kunder som normalt är välbärgade villaägare. De har tittat lite extra i byrålådorna efter föremål som går att belåna. Alla pratar om hur dyrt allt har blivit. Det som är lite oroväckande är att det börjar komma in företagare som har svårt att klara av sina ökade kostnader. Restaurangägare till exempel. Nu på morgonen var en bilhandlare här, berättar han.
Kundtillströmningen har blivit så stor att Torbjörn börjar få svårt att hinna med.
– Än så länge klarar jag mig själv med lite hjälp av min dotter. Men fortsätter det att öka så här behöver jag kanske anställa.
Pantbanken Sverige är ett gammalt företag, grundat redan 1866 av en skomakare på Östermalm. I början var det vanligt att pantsätta kläder, lakan och husgeråd. Nuförtiden handlar det mest om mindre föremål som guld, silver och klockor.
– När jag började för 35 år sedan var det en hel del bergsprängare och walkmans. Nu är jag försiktig med elektronik, nuförtiden hinner den ju bli omodern på sex månader, säger Torbjörn.
Skiljer sig Linköpingsborna från andra pantbankskunder?
– Ja, vi verkar inte ha så många musiker i staden. I Stockholm lämnas det in en massa gitarrer, det är inte så vanligt i Linköping. Inte antikviteter heller. Det är mest guld. Jag har allt fler kunder som kommer från andra länder, där det är tradition att ge bort guld till brudparet vid bröllop.
Vad är det mest udda föremålet du fått in?
– En cirkushäst! Det var en stor häst i trä från 1800-talet. Det var när jag jobbade i Helsingfors och vi tog in den mest för att det var kul att ha den i skyltfönstret.
Guld i olika former är det vanligaste pantföremålet. Torbjörn Skoog har 35 års erfarenhet i branschen.
Den som lämnar in ett pantföremål får pengar i handen, eller swishat till sitt konto. Sedan får man betala ränta – i normalfallet 3,5 procent per månad, lägre vid större belopp. Inom sex månader får man lösa ut föremålet, eller förlänga låneperioden – annars säljs det på auktion eller i webbshopen. Eventuell vinst tillfaller inlämnaren, medan Pantbanken står för smällen om varan säljs med förlust.
Varför går folk till pantbanken, nu när det finns till exempel sms-lån?
– Sms-lån blir väldigt mycket dyrare. Och klarar man inte att betala tillbaka ett sms-lån hamnar man hos kronofogden. På pantbanken blir du aldrig stående med en skuld.
Är det inte skamfyllt att behöva gå till pantbanken?
– Nej, nej, den stämpeln har vi tvättat bort för länge sedan.
Nio av tio kunder hämtar ut sina pantföremål.
– Antalet saker som går till auktion har inte ökat i samma omfattning som antalet kunder. Det är glädjande. Folk vill ha tillbaka sina grejer och de har inte släppt tron på framtiden, utan hoppas att det här är en övergående kris, säger Torbjörn.
Torbjörn gillar jobbet i pantbank, mycket tack vare mötena med människor.
– Många har ett behov av att prata och vill berätta vad de ska ha pengarna till. De kanske har med sig saker som kommer från en släkting som nyligen har gått bort. Då gäller det att vara medmänniska. Ibland känner jag mig som en psykolog, eller präst.