Det gula huset på Slöjdgatan har köpts av kommunen. En detaljplan håller på att tas fram för att omvandla resterna av det gamla industriområdet till bostadsområde. Runes verkstad är ihopbyggd med bostadshuset.
Med spänstiga steg tar Rune trappan ner från lägenheten. Några sekunder senare är han på jobbet. Rune – eller "Kopparn" som många kallar honom – bor i samma hus som verkstaden, och det har han gjort sedan han var barn.
Men inte länge till. Rune har just sålt huset till kommunen. Det gula huset på Slöjdgatan är ett av många som ska rivas för att ge plats åt nya bostäder, när Övre Vasastaden växer hela vägen bort till Bergsrondellen.
För Runes del kommer rivningsplanerna ganska lägligt. 80 år fyllda har han bestämt sig för att bli pensionär.
– Det tänkte jag väl redan när jag var 65. Men så är det ju de där jäkla kunderna, säger han med ett leende.
"Det har varit roligt att jobba i alla år. Men nu börjar jag faktiskt bli lite trött på det", säger Rune.
Det var Runes farfar Herman som startade företaget 1908. Herman Johansson Koppar o. Plåtslageri låg då på Ågatan 43, i ett hus som numera återfinns i Gamla Linköping.
Runes farfar Herman startade kopparslageriet på Ågatan 1908.
1949 gick flytten till Slöjdgatan. Elva år senare var det dags för 16-årige Rune att göra pappa och farbror sällskap på verkstadsgolvet.
– Det var inte alldeles självklart, jag hade tankar på att bli flygmekaniker. Men jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Det är väldigt omväxlande och så har jag fått råda mig själv, säger han.
När Rune började i företaget tillverkades fortfarande kaffepannor, kastruller och annat i koppar. Men nya tider stundade.
– Kopparn blev utkonkurrerad av massproducerade aluminiumkärl. Nu är det väldigt länge sedan jag gjorde något i koppar. Det är rostfritt stål, vanligt stål och aluminium som gäller, berättar Rune.
Välanvända verktyg. Herman Johansson Koppar o. Plåtslageri grundades 1908.
En av kunderna var Ullastrumpan, fabriken som senare kom att ersättas av Priso och ännu senare av Stångåstadens bostäder. Rune & co gjorde ventilationsrör i strumpfabriken – men även kvinnoben.
– Vi sågade till dem av 5-millimeters aluminium. De användes som strumpformar, förklarar Rune.
Den största kunden var i många år Biltema.
– Det samarbetet började redan när de låg på Vistvägen. Vi gjorde allt från extraljusfästen och grenrör till påkörningsskydd på lagret. De anlitade oss till väldigt mycket.
Rune Johansson är stadig på handen. Ofta är det små, små metallrör och bitar som ska svetsas ihop.
Ässjan finns inte kvar, annars ser Runes verkstad ut ungefär som den gjorde 1960. Många maskiner är rejält gamla – några användes redan på Ågatan.
– Jag hoppas att Gamla Linköping vill ta hand om en del. Resten av maskinerna ska jag försöka sälja, säger Rune.
Rune får vara kvar i verkstaden och lägenheten till maj nästa år, men planerar att lägga av i höst. In i det sista ramlar ordrarna in – ryktet om att han ska sluta gör att kunderna vill hinna få saker gjorda. Rune har två stora industrikunder: Renifoam och Verktygsproduktion.
– Jag gör allt möjligt inom plåt och svets åt dem. Rengöringsverktyg till ventilationskanaler, sprutställ till US, tappnycklar till vinkelslipar – bara för att nämna något.
Åt Linköpingsföretaget Renifoam tillverkar Rune Johansson bland annat verktyg som rensar ventilationsrör. "De brukar komma med en idé, men ingen ritning, så jag får vara lite av en uppfinnare", säger han.
Känns det inte lite sorgligt att familjeföretaget från 1908 försvinner nu?
– Nej... Jag har ju inga barn och ingen annan som tar över. Det har varit roligt att jobba, men nu börjar jag faktiskt bli lite trött på det och jag vill ha mer tid till att göra annat.
Ja, vad ska du göra som pensionär?
– Jag har en båt som jag brukar gå ut med till skärgården varje sommar. Och jag vill åka Hurtigrutten – det har jag gjort en gång, men nu vill jag åka åt andra hållet. Och så ska jag hitta ett nytt ställe att bo på. Radhus i Vidingsjö kanske, där har jag kompisar. Fast det vore förstås bra att ha ett garage, med borrmaskin och svets. Det är egentligen allt man behöver.