Videon är inte längre tillgänglig
Vägverket plockade bort de otillåtna nytillskotten i rondellerna men för varje hund de tog bort kom tre nya upp. En sorts civil olydnad, kanske?
Det var 2006 och i slutet av året fanns rondellhundar i hela Sverige.
Året därpå hamnade jycken i en jättekonflikt när konstnären Lars Vilks tecknade profeten Muhammeds ansikte på just en rondellhund. Han mordhotades och Irans president fördömde honom. I Pakistan brändes den svenska flaggan.
De storpolitiska konsekvenserna var knappast något som Richard Leckne och Thomas Nordmark räknade med, de 20-åriga kompisarna som tillsammans i största hemlighet placerade ut den första rondellhunden i Linköping.
– Vem kunde tro att det vi gjorde skulle få sånt genomslag, säger Richard Leckne. Det är verkligen otroligt.
Den allra första rondellhunden var inte deras, utan konstnären Stina Opitz. I mars 2006 placerades hennes installation "Cirkulation II" med sin lilla hundskulptur i Nygårdsrondellen. Den fick inte stå i fred i mer än drygt en månad. Då halshöggs den av okända vandaler.
Correns reporter Johan Rödin rapporterade om förstörelsen av "rondellhunden" – och skapade därmed ett av Språkrådets nyord det året.
Vandaliseringen av hunden fick Richard Leckne och Thomas Nordmark att reagera.
– Det var mycket bråk och skadegörelse, klotter och förstörelse i Linköping vid den här tiden, berättar Richard. Vi ville göra något positivt, en antivåldsmanifestation.
– Dessutom ville vi väcka debatt om det offentliga rummet och vem som ska bestämma över hur människors gemensamma miljö egentligen ska se ut.
Så i ett garage utanför Linköping byggde Richard och Thomas sin första rondellhund och placerade i smyg ut den i Nygårdsrondellen natten till 20 juli. Som aktionsgruppen Akademi Vreta Kloster skickade de ett pressmeddelande till Corren och förklarade att de ville protestera mot "osamhälleliga beteenden" och dessutom arbeta för demokratiseringen av det offentliga rummet.
Ingen vet vem som snodde hunden efter ett par dagar. I rondellen kom i stället en hundkoja upp, och därefter ett jättestort hundben.
– Som om vår hund skulle lockas tillbaka – och den KOM tillbaka, säger Richard, nu var den målad i grönt och vitt.
Corren rapporterade, och intresset växte.
– Sociala medier fanns inte ens, men historien spred sig som en löpeld i alla fall, säger Richard Leckne. Plötsligt kom det massor med rondellhundar, både i Linköping och på andra ställen.
Svenska folket har annars inte rykte om sig att vara särskilt olydigt, men nu tog upprorskänslorna och engagemanget över. Folk snickrade och limmade och grejade, hund efter hund såg dagens ljus och skaparglädjen gick till sist så långt att till och med Vägverket måste ge sig: förbudet mot att placera hundar i rondeller togs bort, så länge de inte riskerar att bli en trafikfara.
I dag, tio år senare, är rondellhundarna inte så många längre, men de finns. Stina Opitz ersättare till den allra första rondellhunden fått sällskap i Nygårdsrondellen av en sprillans ny jubileumshund. I Vallarondellen står ett par rejäla stålhundar på vakt.
–Jag hoppas förstås att det kommer något nytt som ger samma glädje och kraft i det offentliga rummet, någonting som symboliserar antivåldet och som skapar positiva sammanhang, säger Richard Leckne.
Akademi Vreta Kloster finns kvar.
– När vi pluggade bodde vi grannar, Thomas och jag. Nu träffas vi inte lika ofta, säger Richard. Men vi har en plan, hemlig än så länge. I Linköping? Ja, så klart. Men mer säger jag inte.