Det börjar med en blixtförälskelse. På nätet träffar Anja en några år äldre kille och ganska snart flyttar hon in hos honom. Hon är uppvuxen med gifta föräldrar i en villaförort i Linköping, har spenderat stora delar av tonåren i stallet och har aldrig rökt en cigarett. Men han röker cannabis, ofta, och när hans vänner är på besök frågar de om Anja vill testa.
– Så då gjorde jag det och sen blev det mer och mer. Till slut rökte jag varje dag, när man kom hem från jobbet så rökte man på istället för att ta en kaffe. Alla som vi umgicks med gjorde likadant så det var inte konstigt, det var det mest normala man kunde göra, säger Anja som egentligen heter något annat.
Tidigt i relationen börjar pojkvännen låna pengar av henne. När Anja säljer sin häst köper han droger för pengarna, 40 000 kronor. Ungefär ett år in i relationen blir Anja själv tagen för ringa narkotikabrott.
– Provet var positivt för cannabis, det var det enda jag hade tagit tills dess. Men efter att jag åkte dit fick jag testa mdma-kristaller. Man blir helt euforisk av det, men efteråt har man tömt varenda glädjenivå i kroppen, man är ett vrak.
Gränsen för det normala skjuts allt längre fram. Pojkvännen tillåter henne inte att jobba, istället lever de båda på hennes a-kassa. Anja testar kokain och en helg när hon kommer hem från sina föräldrar har pojkvännen snortat heroin.
– Han sa "Om jag tar såhär lite varje dag och mår så himla bra, varför kan jag inte få göra det då?". Det var bara det att det kostade 1 000 spänn om dagen, och han levde ju på mig.
Vad tänkte du när han hade tagit heroin?
– I början när jag träffade honom var han världens snällaste, men sen blev han mer och mer våldsam. Det eskalerade hela tiden och till slut blev jag ingenting, för att han inte skulle bli arg på mig. Så det var liksom, om han tog heroin och blev lugn och snäll mot mig, ja då fick han ta hur mycket heroin han ville.
Anja tar droger när hon är tillsammans med pojkvännen, aldrig ensam. På vardagarna röker de cannabis. På helgerna snortar de heroin. Pengarna från a-kassan räcker till hyra, mat och pojkvännens räkningar men inte hennes egna. Anja hamnar hos kronofogden.
– Det var viktigt att jag skulle stå på allt. Till slut hade jag tolv anmärkningar. I dag är nästan allt betalat.
Var du rädd för att överdosera?
– Vi var väldigt försiktiga. Han var påläst och hade bra koll på vad vi skulle göra om något gick fel. Jag hade jätterespekt för drogerna, men jag har väl typ testat allt.
Att pojkvännen misshandlar henne är inget som hennes familj och vänner känner till under åren som går. De bor i olika städer och Anja avskärmar sig allt mer, går klädd i långärmat och sminkar över blåmärkena.
– Mina föräldrar visste att han var elak mot mig, men inte att han slog mig. Vid något tillfälle skrek jag åt dem, "ni måste acceptera den här mannen". Två år in i relationen tappade vi kontakten, men på min födelsedag hörde mamma av sig och då började vi ses igen.
När Anja bryter upp från sin pojkvän, fyra år efter deras första möte, är hon på botten. Hon har inget jobb, inga vänner och skulder upp till öronen. En dag står hon i 45 minuter på mataffären och väljer flingor. Hon kommer ut tomhänt.
– I den värld som jag levde i var jag helt värdelös. Jag hade bara honom, hur elak han än var. Den dagen som jag lämnade honom var vi mitt i ett bråk, jag ser det som att jag flydde för mitt liv. Men jag tjöt hela vägen till Linköping, jag ville bara åka tillbaka till honom.
Men hon går inte tillbaka. Från en dag till en annan slutar Anja ta droger. Hon skaffar ett jobb, tar kontakt med Linköpings kommun och erbjuds stöd. Hon börjar läsa böcker om våld i nära relationer.
– Då såg jag att alla de här smågrejerna som blivit normala för mig. Att kallas hora, att höra att man är sämst på allt, att inte få gå ut eller ens ringa sina föräldrar. Allt sånt vardagligt. Jag önskar ingen att leva så.
Några månader senare anmäler hon misshandeln. Ett år senare döms den före detta pojkvännen till nio månaders fängelse för grov kvinnofridskränkning, en dom som är överklagad till hovrätten.
– Att jag anmälde honom var svårare än att lämna. Det är skitjobbigt att jag lät det här hålla på så länge. Men det har varit skönt att inse att den personen som jag var där med honom, inte är den jag är. Att den jag är fortfarande fanns kvar.
I dag vet människorna närmast Anja vad hon varit med. Droger tänker hon inte längre på, inte sedan dagen hon lämnade pojkvännen. Men det gamla livet gör sig ibland påmint ändå.
– Jag kan inte sitta fast bland mycket människor, eller bli trängd. Och fastän han inte kan komma i närheten av mig i dag blir jag rädd om jag är ensam hemma. Jag kan inte ändra på det som jag gjort, men jag kan hålla mig så långt borta från droger som jag bara kan, och det gör jag.