AV1- roboten, som Linköpings kommun använder sig av, togs fram i Norge. Detta efter att kompisar till en tjej som blivit drabbad av cancer uppfann roboten för att kunna hålla kontakten med henne när hon låg isolerad på sjukhuset.
Genom roboten kan eleven räcka upp handen, uttrycka känslor genom smileys eller visa att hen är trött och inte vill svara på frågor just nu. Dessutom kan eleven genom roboten prata med både klasskamrater och lärare i antingen en hög eller låg volym beroende på situation, samt vrida sig 360 grader och se sig runt i klassrummet. Roboten kontrolleras genom en surfplatta som eleven kan sitta med hemma.
– Feedbacken har nästan enbart varit positiv. Ett krav för att få låna en robot är ju att elev, vårdnadshavare och närmast berörd personal alla tre måste vara positiva till en insats, säger Erik Helmersson, som är IKT-samordnare på kommunens utbildningsförvaltning (IKT står för informations- och kommunikationsteknik).
Vad är skillnaden gentemot att koppla upp eleven mot exempelvis Zoom som under pandemin?
– Den viktigaste tycker jag är att jag att det är envägsvideo. Så det blir en trygghet för eleven att de inte känner pressen att de måste synas. Sen är det eleven själv som kontrollerar roboten helt och hållet.
Utöver det beskriver Erik att eleven samtidigt får en större möjlighet att träna på det sociala och tjuvkika på sina klasskamrater hur de gör när de umgås.
– Vi är ganska hårda med att vi förväntar oss efter en viss tid att man tar nästa steg och börjar komma till skolan och kanske sitter i ett grupprum till att börja med. Målet är att eleven ska ha roboten under en kortare period.
Kommunen tillhandahåller i nuläget 25 stycken robotar och har under projektets tre år gjort totalt 70 insatser mot främst mellanstadie- och högstadieelever. Majoriteten av insatserna har gjort till elever med problematiskt hög skolfrånvaro, främst på grund av psykisk ohälsa eller långvarig fysisk sjukdom. Men även vissa elever med särskild begåvning har fått använda sig av tekniken för att exempelvis som mellanstadieelev kunna delta i vissa lektioner på högstadienivå.
Ansvaret för vem som bedöms vara i behov av en robot ligger på skolans rektor, ofta på inrådan från elevhälsan och kuratorer. Efter det påbörjas en process med att lära ut hur roboten funkar för eleven, vårdnadshavare och skolans personal.
Robotarna används framför allt i mellan- och högstadiet. Men det har även gjorts insatser på både lågstadiet och gymnasiet.
Vissa tycker nog att det är en rätt så dystopisk tanke med 30 robotar i ett mellanstadieklassrum istället för elever. Finns det en risk att det går så långt?
– Det är klart att vi måste vara medvetna om riskerna. För vi har ju ändå en närvaroplikt och det här får inte bli någon sorts permanent distansundervisning. Det har vi inte tillstånd till och det vill vi inte heller. Det är inte bra för eleverna. Utan det här är ju en tillfällig lösning som ett steg på den enskilda elevens väg tillbaka till skolan. För det är faktiskt så att nästan alla elever vill egentligen vara i skolan. Men om vi märker efter ett tag att vi inte ser någon förflyttning närmare skolan kanske det inte var rätt insats. Då får vi pröva något annat.
Trots att robotarna fått positiv feedback har aldrig kommunens sammanlagt 25 enheter behövt användas samtidigt. Om det hypotetiskt skulle stå mellan en elev med hög frånvaro och en elev med särskild begåvning om att få den sista roboten är valet enkelt.
– Då blir det personen med hög frånvaro. Målet med robotarna är i grunden att minska frånvaron, inte att vissa elever ska kunna gå på extra många lektioner. Men ännu har det ju inte varit ett dilemma som vi har behövt ställas inför, det har alltid funnits tillgängliga robotar.
När roboten lyser grönt betyder det att eleven räcker upp handen och vill säga något.
Erik Helmersson hymlar inte med att tekniken har kostat en del att köpa in. Men att man, utöver de mjuka värdena, sparar in mycket pengar på andra insatser som med hjälp av robotarna inte behöver göras.
– Min bedömning är att det på sikt blir en plusaffär. Vi har bland annat ett exempel på en elev som med hjälp av roboten inte behövde gå det tionde skolåret utan kunde börja på gymnasiet. Jag har ingen aning om vad ett skolår kostar, men totalt blir det ju ganska mycket pengar.
– Det står inte i skollagen att barnen ska må bra. Men det är klart att vi vill det. Vi är ju människor. Så det är ju den stora vinsten att eleverna mår bättre. Sen är målet att de ska nå fullständiga betyg och så vidare. Men för att de ska klara det måste de ju må bra, och det kan de här robotarna hjälpa till med.