"Jag vet inte vem det är. Och jag vet inte om jag vill veta heller. Men jag vill rikta ett stort tack till donatorn och de anhöriga. Det går inte att sätta ord på vad jag känner", säger Robert Jacobsson.
– Det är så mycket man tar för givet. Att inte kunna andas är inte kul. Det kan jag säga. Men så bra som jag mår nu har jag inte mått på tio år, säger 36-årige Robert Jacobsson från Linköping.
Anledningen till att han att han mår så bra är alltså den lyckade lungtransplantationen i våras.
Men vi backar bandet nio år. 2011 var Robert Jacobsson en 27-åring med film, britpop (KIllers, Oasis, Manic Street Preachers), ishockey (Leksand) och styrketräning som främsta intressen.
– Jag tog 130 kilo i bänkpress.
Men plötsligt en morgon var det akuten som gällde. Robert hade proppar i lungorna och svår hjärtsvikt.
– Jag vaknade med feber och kände att något var riktigt fel. Nu efteråt har jag förstått att livet hängde på en skör tråd där. Det var i sista sekunden jag kom in till sjukhuset. Jag kollapsade där.
Att säga att Roberts kollaps kom plötsligt är inte helt rätt. Varningssignaler fanns.
– Jag hade känt mig trött och långsam en längre tid, kanske uppemot ett år. Det blev gradvis sämre och sämre. Samtidigt är jag nog ganska smärttålig och hade svårt att erkänna att jag mådde dåligt. Och sen – bara på en natt – slog det till.
Robert fick diagnosen pulmonell arteriell hypertension, PAH, en sjukdom där blodkärlen blir för trånga och skapar onormalt tryck i lungorna. Det innebär i sin tur att hjärtat måste arbeta mycket hårdare och tar mycket stryk.
Roberts hjärta och lungor opererades akut i danska Århus. Därefter flyttades han till Lund och intensivvårdsavdelningen där.
Operationen gick bra. Men efteråt hade Robert bara 30 procents lungkapacitet kvar.
Han fick en lenus-pump inopererad, en puckliknande sak som ser till att medicinerna sprids i kroppen.
Robert ser fram emot den dagen då han kan ta elcykeln till jobbet på Valla parks äldreboende igen.
Trots sin nedsatta lungkapacitet fortsatte Robert träna och ta elcykeln till äldreboendet Valla park där han jobbade halvtid som allt-i-allo.
Men PAH är en kronisk, dödlig sjukdom och efter några år tröt orken på nytt..
– Jag mådde sämre igen och fick hög puls. Till slut gick det inte längre. Jag blev sjukskriven. Jag orkade helt enkelt inte jobba längre, berättar han.
Redan för nio år sedan var frågan om lungtransplantation aktuell men eftersom Robert länge svarade så bra på medicineringen sköts beslutet på framtiden. Fram till i höstas.
Då konstaterade läkarna att nya lungor var Roberts enda chans. Annars skulle han bara bli sämre.
Den 6 november sattes hans namn upp på donationslistan.
– Det var inte helt självklart att hamna där. Man måste må tillräckligt dåligt för att vara aktuell och tillräckligt bra för att klara en operation. Men läkarna sa att det inte fanns några andra alternativ. Jag sa ja direkt.
Därefter följde en spänd och orolig väntan. Skulle telefonen ringa och någon säga att det var aktuellt med operation? Och fanns det en lämplig donator?
– Det var en jobbig tid både psykiskt och fysiskt. Det var inte lätt att hålla humöret uppe. Jag har en ovanlig blodgrupp och ska jag vara ärlig så trodde jag inte att det skulle dyka upp lungor som skulle fungera för mig.
Ett specialbeställt flygplan tog Robert till Lund där han fick nya lungor. Tiden innan operationen mådde han riktigt dåligt och var tvungen att ha syrgas för att kunna andas.
Just när corona-pandemin lamslagit landet ringde telefonen en morgon i mars. Anhöriga till en avliden donator hade beslutat att ge Robert en livsviktig gåva.
Men det var bråttom. Han flögs till Lund och lades direkt på operationsbordet. Operationen tog 13 timmar och var inte helt okomplicerad.
– Det tog tid för lungorna hade klibbat fast. Men det gick bra. Redan när jag vaknade kände jag att jag kunde andas lättare än på länge. Jag hade ont förstås, de hade ju öppnat hela bröstkorgen.
Föräldrarna Inger och Tomas fick följa med till Lund. Men de fick stötta på distans via Facetime. Risken för Covid gjorde alla besök omöjliga. Efter operationen kom ett glädjande besked.
– Läkarna ringde mina föräldrar och sa "det är ett par bra lungor grabben har fått", säger Robert med ett skratt.
Och det var ett par bra lungor grabben fick.
En dryg månad senare var han tillbaka i radhuset i Ullstämma.
–Han klev ur taxin, gick rakt in och tog en kall, alkoholfri öl, berättar mamma Inger.
Lungtransplantationen tog lång tid, 13 timmar. Men operationen gick bra. Här är Robert uppe och rör på sig på sjuhkuset i Lund för att testa kapaciteten i de nya lungorna.
Ett halvår senare tar Robert medicin – 25 tabletter dagligen – för att motverka att hans kropp försöker stöta bort de nya organen. Det kommer han att få göra livet ut. Den uppoffringen gör han gärna.
– Jag äter cortison och det har gjort att jag lagt på mig några kilo för mycket. Och restriktionerna kring corona och att jag är extra infektionskänslig gör att det blir lite långsamt ibland. Jag tränar, promenerar och besöker mormor för att hjälpa henne. Men jag mår jättebra!
Tacksamhet är ett ord som återkommer när Robert berättar om det han gått igenom.
En okänd donator och beslutet från dennes anhöriga gjorde transplantationen möjlig och gav Robert luft i lungorna.
– Jag vet inte vem det är. Och jag vet inte om jag vill veta heller. Men jag vill rikta ett stort tack till dem. Det går inte att sätta ord på vad jag känner. Men jag uppmanar folk att donera organ. Det finns möjlighet att rädda liv. Och det är den finaste gåva man kan ge en människa.
Robert Jacobsson har alltid gillat att träna. Den goda fysiken hade han nytta av när det var dags för lungtransplantation. "Det tar hårt på kroppen. Jag gick ned 6-7 kilo", berättar han. Läkarna öppnade hela bröstkorgen för att kunna operera in de nya lungorna.
Det finns de som är kritiska till svensk sjukvård. Robert är inte en av dem.
– De är fantastiska. Särskilt vill jag tacka dem på kardiologen här på US. Dit gick jag en gång i månaden innan transplantationen för att se till att medicineringen funkade. De fick mig att känna mig som en VIP.
Han nämner även stödet hemifrån.
– Mina föräldrar har betytt väldigt mycket. För det här har varit en väldigt tuff resa. Man måste vara stark både i huvudet och kroppsligt.
Först att uppmärksamma Roberts historia var Hjärt-Lungfonden sedan Inger Jacobsson vädjat till folk att skänka pengar till fonden och forskning i stället för att uppvakta henne med presenter på hennes 60-årsdag nyligen.
– Jag uppmanar verkligen människor att ta ställning för donation. Man behöver inte bidra med mycket för att ändå göra mycket nytta, säger hon.
Många promenader blir det. Pandemin och Roberts infektionskänslighet skapar begränsningar i vardagen.
"Jag vill börja jobba igen. Om det inte varit för coronan hade jag gjort det redan nu", säger han.
Nu längtar Robert efter att komma tillbaka fullt ut.
– Jag vill börja jobba igen. Om det inte varit för coronan hade jag gjort det redan nu
Robert är medveten om de risker, bland annat för avstötning, som följer efter ett så omfattande ingrepp som transplantation. Men han väljer att inte tänka så mycket på det.
– Jag har inte känt några tecken på avstötning. Och det finns mediciner mot det om det skulle komma. Lungorna har fungerat fantastiskt bra från början och de säger att lungkapaciteten kan öka i 3–4 år till. Jag lever i nuet. Och just nu mår jag väldigt bra.