Det som hade fått Åke Hjalmer att fatta pennan var avslöjandet att de gamla husen i kvarteret Apoteket vid Stora torgets västra sida skulle rivas. Insändaren avslutades med en uppmaning till Linköpingsborna att protestera mot rivningarna och sluta upp med att vara passiva och timida.
Även Correns kulturredaktör Bengt Lundberg skrev en kritisk, men betydligt mer återhållsam, artikel i ärendet. Lundberg menade att Linköping borde kunna kosta på sig att bevara en så traditionsrik och trivsam miljö som den kring Stora torget.
Artiklarna blev startskottet på en omfattande debatt. Det stöd som Hjalmers fick gjorde att han inledde en kampanj för bevarandet av byggnaderna i kvarteret Apoteket.
I en rad skyltfönster placerade han, med handlarnas tillstånd, collage med avskräckande exempel på hur andra svenska städer förvanskat sina torg.
Åke Hjalmers startade också en namninsamling mot rivningarna i kvarteret Apoteket. Den undertecknades av över 8 000 Linköpingsbor. Tillsammans med länsmuseichefen Sven E Noreen ordnade Hjalmers dessutom flera debattaftnar i ärendet.
Sven Noreen drev att kvarterets samtliga byggnader skulle bevaras och menade att fasaderna mot Stora torget var omistliga för Linköpings stadsbild. Noreen stödde sig bland annat på att byggnaderna vid torget i den byggnadsinventering som länsmuseet gjort 1956-57 betecknats som kulturhistoriskt värdefulla.
När den folkliga kritiken växte erbjöd fastighetsägaren kommunen att köpa hela kvarteret. Ett enigt kommunfullmäktig beslöt dock att avslå den framställan.
Ärendet föranledde även riksantikvarien att göra ett besök i Linköping. Han lät i samband därmed meddela att riksantikvarieämbetet nöjde sig med att byggnaden i hörnet mellan Apotekaregatan och Domkyrkogatan bevarades.
Resultatet blev också, som bekant, att endast det huset, om än hårdhänt restaurerat, står kvar.
Diskussionerna var emellertid inte över för det. Fastighetsägaren såg bevarandekravet som att myndigheterna orsakade honom onödiga kostnader och begärde vid årsskiftet 1971–72 att byggnaden antingen skulle flyttas till Gamla Linköping eller att kommunen skulle delfinansiera upprustningen.
Kommunen avvisade båda förslagen, bland annat med hänvisning till den fastställda stadsplanen enligt vilken byggnaden skulle bevaras.
Trots alla rivningar finns än i dag åtskilliga äldre byggnader bevarade i Linköpings stadskärna. Insikten om att de utgör viktiga dokument för att kunna berätta om och förstå stadens historia delas numera glädjande nog av många.
Rättelse: Fotot på Malte Månssons lokaler på Hamngatan i förra veckans ”Vår Stad” är taget omkring 1970, inte som det felaktigt uppgavs på 1950-talet. Tack till Jonas Lind och Håkan Petersson för uppmärksamt påpekande.
Har du frågor om Linköping förr? Skicka dem till Johan Rödin, Corren, 581 89, Linköping. Eller mejla johan.rodin@corren.se. Frågorna vidarebefordras till Gunnar Elfström.