Solen skiner över Tornhagsskolan i Linköping. Det är sommarlov när vi träffas och nästan overkligt stilla på skolgården där det all övrig tid på året är full fart.
Vi slår oss ner på en varm träbänk för en pratstund om en minst sagt lång och trogen tjänst.
– Här finns till vardags inte en unge eller en förälder som inte vet vem jag är, säger Ritva lugnt.
Det är en fördel som gör arbetet så mycket enklare förstås. Men också en hjärtevärmande ynnest.
– Jag har hunnit med många elever under åren. Och många hör av sig. Häromdagen ringde en kille som jag hade i en klass när jag arbetade i Iran mellan 1976 och 1979. Han är från Norge och jobbar numera som pilot i USA. Jag har inte pratat med honom på 45 år, gissa om jag höll på att ramla baklänges när jag hörde hans röst. Det var helt underbart!
Men vi backar bandet till mitten av 60-talet. Det var nämligen inte alls meningen att Ritva skulle bli lärare. 1965 tog hon båten från hemmet i Tammerfors till Göteborg för att jobba på Volvo.
– Jag skulle stanna ett år och sedan återvända till Finland där jag kommit in på högskolan. Men när det var dags att åka hem hade jag inte pengar till båten så jag ringde min mamma och sa att jag skulle stanna i Sverige ett år till.
Kort därpå träffade Ritva sin man, fick två barn och flyttade till en lägenhet i Norrköping.
– En dag sa min granne att jag minsann inte har någon nytta av min examen i Finland. Ska vi slå vad, svarade jag. Vilken högskola är närmast?
Det visade sig vara lärarhögskolan i Linköping, så Ritva sökte och kom in. Efter skilsmässan från sin man flyttade hon med sina döttrar, ett och två år gamla, till en studentlägenhet i Ryd.
Och 1972 tog hon examen, redo att ge sig ut i läraryrket.
– När man tänker efter så var det väl inte så klokt att bo i en studentlägenhet med två små barn. Men det här med att bli lärare – det har jag då aldrig ångrat! säger hon på sjungande finlandssvenska.
Bortsett från fyra år på Svenska skolan i Teheran så har hon varit Linköping trogen. Hon har ökat på sin utbildning och har behörighet i samtliga årskurser från ett till nio.
– Jag föredrar lågstadiet för då kan man fortfarande lära ungarna något vettigt, säger hon och skrattar.
Ritva beskriver sig som en fröken av den ”gamla sorten.”
– Ordning är jätteviktigt. När jag tar emot en klass så står alla upp och säger god morgon och sedan går vi igenom dagen. Jag är noga med att var och en av eleverna ska känna tillhörighet och att de är en betydelsefull del av sin klass.
– Vi tragglar hårt med grunderna så att alla lär sig att läsa och skriva, det är det viktigaste som finns. Jag tittar på allting som eleverna gör och har de gjort fel så får de göra om tills det blir rätt, där ger jag mig aldrig.
En kollega från fritids passerar på håll och vinkar. Det visar sig att fritidsgården håller sommaröppet och plötsligt är det idel barn och kramar runt Ritva.
– Vi älskar Ritva, säger barnskötaren Dora Horvath. Hon är lite fyrkantig och det är bra för hon har ordning och gör alltid det där lilla extra för eleverna.
Ett gott exempel är när en rektor från Atlasskolan i Linköping hörde av sig för några år sedan, och ville att Ritva skulle titta på en klass i årskurs ett där det var särskilt stökigt.
– Jag åkte dit och konstaterade att det var rörigt så jag tackade nej, berättar hon. Men halvvägs hem till Ulrika kände jag ”det var väl fan om jag inte ska få ordning på dem” så jag vände.
En dryg termin senare åkte Ritva tåg och buss med klassen till sitt hem i Ulrika där de stannade en hel dag innan de gjorde samma resa tillbaka till Linköping.
– Det gick hur bra som helst, säger hon.
Är det finsk pondus som ligger bakom? Ja säkert, tror Ritva, men också en särskild fingertoppskänsla.
– Jag ser till att det är lugnt och skönt i klassrummet. Då hinner man göra roliga saker utöver studierna. Jag har egentligen bara en grundregel som varje elev ska lära sig – ”om du inte vill göra något så får du sitta vid din bänk och jag kommer inte att störa dig. Men du får inte störa de klasskamrater som vill koncentrera sig.” Det fungerar bra för jag kan ändå inte tvinga någon som inte vill jobba och det hjälper sällan att bli förbannad.
Meddelandena och samtalen från tidigare elever har varit många under åren, och fortsätter att trilla in. Ritva visar ett sms från häromdagen där det står att hon är den bästa läraren som eleven i fråga någonsin haft.
– I ärlighetens namn så är det mest de busiga ungarna som hör av sig. Jag antar att de till slut förstod att det gick rätt bra när de lyssnade på den där tanten som sa att de skulle hålla klaffen, säger hon finurligt.
Vid sidan om yrket då? Ja, då tar hundar upp det mesta av Ritvas tid. Sedan 38 år tillbaka är hon gift med Leif Sundberg och tillsammans drev de länge en kennel med inriktning på räddningshundar. I dag är Leif internationell domare i räddningshundsport och reser runt i världen för att döma i tävlingar och mästerskap.
– Jag gillar valpar nästan lika mycket som jag gillar ungar, säger Ritva och skrattar.
Och i mitten av augusti börjar terminen och det är dags att omge sig med elever igen. Ritva längtar.
– Jag tänker stanna så länge skolan vill ha mig, säger hon.
Till sist ett råd förstås, från en mycket erfaren lärare till dem som är nya i yrket. Lika enkelt som klokt:
– Se varje barn, skapa ordning, men skoja mycket. Och ge dem en kram då och då, det är aldrig fel.