Jobben, skolan och de äldre. Det var vad Fredrik Reinfeldt uppehöll sig vid på östgötamoderaternas förbundsstämma i april 2006. Känns det igen?
Själv minns jag besöket mycket väl då det var första gången jag intervjuade en politiker.
Först skulle Reinfeldt tala 50 minuter i Hemerycksalen i Louis De Geer, därefter intervju i 15 minuter, så var upplägget. Det var första gången jag hörde talas om ”De nya moderaterna”.
Men det Reinfeldt uppehöll sig vid var sänkta skatter (surprise?), mindre byråkrati, lag och ordning.
– Så, vad är det som är så himla nytt, frågade jag, kaxigare på den tiden.
– Värdegrunden är förstås densamma, menade Reinfeldt och småsprang snart mot bilen som skulle ta honom till Ekots lördagsintervju. Intervjun klockade in på åtta minuter.
Det tog ett tag innan polletten föll ned och jag började fatta grejen med ”de nya moderaterna”-konceptet. Att den blåe spinndoktorn Per Schlingmann var djärv nog att utmana sossarna på deras egen hemmaplan. Så att till och med Göran Persson fick problem med att staka ut en vettig motståndslinje.
– Det är få saker som är lika häftiga som att vinna ett val. Vi firade på Nalen i Stockholm 2006 och det var en obeskrivlig känsla, säger Fredrik Reinfeldt, åtta år efteråt.
Vi sitter i Moderaternas kampanjbuss. Jag har tjatat mig till en intervju, och någon mil söder om Nyköping knäpper jag i gång intervjubandspelaren.
Hur håller du lusten vid liv?
– Det är inte svårt, jag tycker att dessa två mandatperioder har varit helt fantastiska. Jag har fått uppleva stora förändringar i Sverige och Europa och vågar säga att jag i dag är en mer analytisk och erfaren politiker. Lusten håller jag vid liv genom att flytta fram ambitionerna. Det är flera viktiga förhandlingar som väntar nästa år, gällande bland annat frihandelsavtal och klimatförändringar.
Du vill fortsätta att regera, att omforma Sverige.
– Ja, absolut. När man söker sitt tredje mandat så handlar det om att man vill rätta till saker som inte är riktigt bra. Sverige är hela tiden ett land i rörelse, i ständig förändring. Modern politik handlar mycket om att kunna se runt hörnet och i tid förbereda nya svar.
Du jobbar hårdare än självaste Sisyfos. Hur kopplar du av?
– Jag går på gym, läser, är med barnen. Och så tycker jag faktiskt om att städa, det är verkligen avkopplande.
Fredrik Reinfeldt och jag är ungefär lika långa. Vi sitter ungefär lika obekvämt båda två under bussresan. Ändå känns det som om att jag sitter och ser upp till honom, vilket i sin tur för tankarna till Chaplins film ”Diktatorn”, scenen vid skrivbordet där Hynkel (Hitler) tävlar mot Napolini (Mussolini) om att vara överst.
Reinfeldt har en mjuk, sonor stämma som skulle passa för att läsa in talböcker. Men skenet kan bedra.
När Fredrik Reinfeldt i onsdags sågade Stefan Löfvens (S) jobbpolitik i Sveriges Radios partiledardebatt dunkade han näveni bordet och höjde rösten ordentligt.
– Ni kan inte stoppa mig när det gäller detta! Vi kommer att slåss för arbetslinjen tills vi dör! ropade M-ledaren.
Här i bussen, tidigare på dan, ger han ett lugnt och samlat intryck. Trots att finansminister Anders Borg håller låda allra längst bak i bussen och grymtar glatt med i refrängen på en reklamslinga från Ica.
Det får mig att resa fyra år bakåt i tiden till dagen då team Reinfeldt–Borg ihop med all tänkbar media från Stockholm och länet besökte kebabföretaget Meetab i Kallerstad i Linköping.
Trängseln var olidlig och det rann floder längs ryggen den där dagen.
Alla journalister väntade på ”egen” intervjutid. Till sist kom budet: ”två frågor eller tre minuter var till varje journalist”. Jag minns inte vad jag frågade, men jag vill tro att jag tog upp vinster i välfärden och Fas 3.
Hela presskonferensen var ett skämt, det var bara den avslutande uppvisningen av fyra Jas-plan som var proffsig.
Fredrik Reinfeldt skrattar mjukt åt minnet. Kanske också åt minnet av hur han tog sig ut i företagets skyddskläder.
–Vi har slutat med att ge media så lite tid, men trycket från er ökar också för varje valrörelse, alla vill ha sin egen lilla bit av partiledarna, säger han.
Den kommentaren ger mig chansen att utgjuta mig om de i dag överbefolkade tv-studiorna: Måste det vara en partiledardebatt/utfrågning om dagen? Ska verkligen politikerna bedömas som värsta proffsspelarna i Premier League?
Och för det tredje: Vad gör André Pops vid politikerbordet?
Numera heter det ibland att det politiska parti som ger oss den mest attraktiva berättelsen vinner valet. Det gjorde definitivt nya moderaterna i valet 2006.
Men grovt uttryckt, efter att man infört några jobbskatteavdrag så hände det inte så mycket mer, i alla fall inte ideologiskt.
Det fick Peter Wolodarski i Dagens Nyheter att skriva: ”I dag är det oklart vad Fredrik Reinfeldt vill i rollen som statsminister, annat än att försöka öka storleken på jobbskatteavdraget. Men för att uppfylla denna torftiga vision skulle Reinfeldt lika gärna kunna låta en förprogrammerad dator sköta regerandet”.
Nästan lika dräpande som Reinfeldt formulerade sig i sitt sommartal 2004: ”Socialdemokraterna har två idéer, att ta makten och behålla den”.
Vilken är då den vinnande berättelsen om 2014? Kanske den om Sverigebygget, Alliansens gigantiska satsning på infrastruktur och bostäder?
– Ja, varför inte? frågar Reinfeldt retoriskt. Den kommer att öka landsbygdens attraktionskraft. Eller ska berättelsen få handla om svenska skolan, som efter några tuffa år reser sig ur askan och närmar sig topp tio?
Den 16 augusti 2014 är redan inskrivet i de moderata historieböckerna. Det var då Fredrik Reinfeldt uppmanade svenska folket att göra sig redo för en stor flyktingström. Kort före sommartalet berättade han för pressen att det ökande flyktingmottagandet kommer att begränsa reformutrymmet i statsbudgeten.
”Jag ber svenska folket att ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen. När många flyr på kort tid skapar det spänningar i det svenska samhället. Men vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss”, sade Reinfeldt.
Då är vi i höjd med Krokek och Expressen avlöser oss i frågestolen. Jag sneglar på armbandsuret. 16 minuter. Wow.
Jag ropar ut till moderattopparna:
– Första gången fick jag 8 minuter, andra gången 3. Och i dag blev det 16 minuter! Det går åt rätt håll!