"Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att bli en riktig svensk. Där kände jag igen mig hos tornedalingarna"
- Vad manhar att berätta. Det är det som är det viktiga. Formen. Den är ett skal. Den berör mig inte.
Regissören och manusförfattaren Reza Bagher är säker på sin sak. I alla sina filmer har han velat berätta något. I "Vingar av glas" var det om hur det är att vara invandrare i Sverige, om krocken mellan två kulturer. I "Capricciosa", hans andra långfilm, handlade det om relationen mellan far och son. Och nu i hans högaktuella film "Populärmusik från Vittula", som har premiär den 1 oktober, kretsar temat kring utanförskap, om att befinna sig i periferin av de "stora händelserna", att inte få vara med.
Att det blev han som fick filmatisera Mikael Niemis succéartade bok med samma namn var en tillfällighet. Flera manusförfattare hade givit sig på den rapsodiska berättelsen om barndomsvännerna Matti och Niila, som drömmer om ett liv bortom Tornedalen, men inte lyckats skapa en sammanhållande berättelse. Så blev Reza Bagher erbjuden att omarbeta manuset. Först var han tveksam, men efter flera påstötningar tackade han ja.
- Jag satt och skrev från september till december, berättar han. Sedan skickade jag manuset till Mikael Niemi. Det var tyst ett tag. Men så på nyårsafton, tio minuter över tolv, ringde telefonen. Det var Mikael - han älskar att överraska vid de mest olämpliga tillfällen. På sin tornedalsdialekt utbrast han entusiastiskt: "Jag älskar ditt manus! Det är så nära Populärmusik man kan tänka sig!" När jag fick höra de orden kände jag att det var grönt ljus. Från den stunden var det bara att köra på.
Han säger
- Jag behövde inte gå vilse, eftersom det fanns så många beröringspunkter med mina egna erfarenheter. Det handlade om sexualiteten som drabbar unga pojkar. Det handlade om att leva långt borta från händelsernas centrum - i min ungdom bodde jag i Teheran och drömde om New York, Paris, London ... På samma sätt är det med de unga i Tornedalen. De känner att de befinner sig utanför den stora riktiga världen. Sedan var det en sak till. Det var det här med att vara svensk. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att bli en riktig svensk. Där kände jag igen mig hos tornedalingarna. De kommer långt uppifrån norr, och så fort de öppnar munnen avslöjar de sig. Då är de inte längre några riktiga svenskar.
Han säger att det var en stor utmaning att ta ett helhetsgrepp om filmen, att åstadkomma den "känslomässiga bågen", som han uttrycker det. Det vill säga att få åskådarna att identifiera sig med skådespelarna och genomgå det klassiska reningsbadet.
- Jag skulle inte vilja betala 90 kronor för att se en film som staplar fragment på fragment. Jag vill ha den här känslomässiga upplevelsen, jag vill bli gripen och gå ut från biografen och känna mig förändrad. För mig var det den största utmaningen med filmen.
När jag frågar honom vad det betyder för befolkningen i Tornedalen att en så stor film spelats in i deras hemmiljö svarar han:
- Det betyder mer än vi kan föreställa oss. För en som bor i Stockholm är det rätt okej att se en film med Stockholmsexteriörer. Där är Mosebacke! Där är Slussen! och där är Nytorget - igen! Men människorna från Tornedalen har aldrig sett sin hembygd på film. Mikael Niemi berättade att när han såg Jokkfallet i min film så rös han. Varför? Därför att det är så gigantiskt att se det på bioduken. Därför att det är deras skog, deras vidder, deras vattenfall. Och allt detta kommer att visas i hela Sverige, på film, på tv, på dvd. Det är något oerhört. Mikael berättade för mig att när han gick i skolan så fick han läsa om Viskan, Lagan, Nissan och Ätran. När han sedan i vuxen ålder åkte förbi Nissan blev han alldeles bestört. Nissan var bara en liten bäck! Den var jätteliten jämfört med Torne älv. Han kände sig fruktansvärt förödmjukad över att denna lilla å fanns med i skolböckerna, men inte Torne älv som är så oändligt mycket större. Allt detta har jag själv genomlevt, detta att inte bli tagen på allvar. Den aggressivitet som detta föder går som en underton genom hela filmen.
et var inte långt ifrån att projektet med "Populärmusik från Vittula" havererade. När en tredjedel av filmen återstod var pengarna slut, och filminspelningen fick avbrytas. Reza berättar att inspelningen av filmen var näst intill kaosartad, något han inte hade kunnat drömma om i planeringsstadiet.
- Det var som i filmen "Den sista färden". När huvudpersonerna sätter sig i kanoterna skiner solen och allt är frid och fröjd. Så börjar paddlandet. Till att börja med går allt enligt planerna, men efter tredje dagen börjar forsen. Så var det med filminspelningen också. Innan vi började med tagningarna var allt under kontroll. Men när vi var på plats började problemen. Det kunde vara något så trivialt som att vi behövde en lampa och var tvungna att beställa den från Helsingfors. Dessutom var vi inte beredda på komplikationerna med att spela in en film i två olika tidsepoker, 1963 och 1975. 1963 skulle det vara grus på vägarna, 1975 skulle de vara asfalterade. Dessutom handlade det om kläder och frisyrer. Skådespelarna skulle ha polisonger - och de skulle tas bort. Allt det här gjorde att inspelningen blev fördröjd och att produktionsteamet tappade greppet om både tid och pengar. Desperat tänkte jag då att det enda jag kunde göra var att värna om kvaliteten, att åtminstone se till att det lilla som blev inspelat blev bra. Under andra perioden sköts nya pengar till, och en ny producent kopplades in. Men det blev inte bättre för det. Nu kändes det som om vi sprang nedanför en lavin. Hotet om att lägga ned projektet hängde hela tiden över oss. Att vi i dag har en film som håller ihop, att vi överhuvudtaget har en film. Det är ett mirakel.
För några
- Ja, jag hade Sartre och Camus som husgudar när jag gjorde de där filmerna. De var så tunga att ingen förstod dem, inte ens jag själv. Att det var så tror jag hade att göra med att jag ville vara bäst. Jag hade en uppfattning om mig själv att jag var bättre än jag var. Alltid hade jag kritiska synpunkter på det jag såg, men förmådde inte åstadkomma något bra själv. Det är som att se på tennis. Det är enklare att kritisera en tennismatch än att vara på banan själv. Där är det svettigt! Riktigt svettigt! Men så en dag sa min hustru till mig: "Sluta upp med allt pratande om dina storslagna projekt! Gör något enkelt i stället! Gör något som alla förstår!" Det blev vändpunkten i min karriär. Jag bestämde mig för att ge mig en sista chans innan jag omskolade mig till lärare. Så gjorde jag barnfilmen "Gorbatjov" som blev otroligt väl mottagen och fick en mängd fina priser. Filmen handlar om två pojkar i fem- och nioårsåldern som går och köper en katt till sin mamma. Det var en oerhört enkel film, men människor älskade den, inte bara mina vänner, utan även människor i branschen. Plötsligt gick det upp för mig vad allt handlar om, om att beröra, att få människor att känna.
Vi pratar
- När jag hör om detta blir jag så fruktansvärt ledsen, säger han, och betonar varenda stavelse i orden. Fruk-tans-värt led-sen. Det känns som om tiden har stannat upp, som om dessa människor är gjutna i cement.
Samtidigt säger han att hedersmord inte har något som helst att göra med islam.
- Det uppkom tre tusen år före Kristus, långt före Muhammed och islam. Sedan har det överlevt in i vår tid. Det finns inget förmildrande över ett hedersmord. Men jag kan förstå mekanismerna bakom, jag kan förstå varför en människa begår en sådan handling. Ytterst handlar det om en oerhörd rädsla för den kvinnliga sexualiteten, rädslan att tappa greppet om en kvinnas lust, att inte räcka till, något som förstärks när man som invandrande man kommer till Sverige och blir arbetslös. Då förändras maktbalansen inom familjen. Från att tidigare ha varit en familjeförsörjande far, stigit upp fem på morgonen, kommit hem åtta på kvällen och försörjt en hel familj, förvandlas mannen till en nobody. Han hamnar längst ner i hierarkin och får inte den respekt han fick tidigare. Han får det inte av samhället, han får det inte av sina vänner, och till på köpet blir han förödmjukad av sin hustru som inte längre har någon lust till honom. Hos en man som sjunkit så långt ner samlas allt till en klump där våldet blir den enda utvägen.
När jag frågar
- Självklart! Det är ett bedrägeri att påstå att det här är ett problem som inte har att göra med samhället. Våldet kommer ur förnedringen. Och förnedringen beror på att många invandrare aldrig kommer in i det svenska samhället. Så det är i högsta grad ett svenskt problem. Hade vi slussat in invandrarna i samhället på ett annat sätt är jag övertygad om att samhället hade sett annorlunda ut. Men vad gör man? Man gör punktinsatser som kanske hjälper en och annan familj. Men det räcker inte. Man måste ta tag i problemet från grunden. Man måste ge invandrarna ett människovärdigt liv.
Han drar ett djupt andetag, och innan vi skiljs åt vid ett brittsommarvarmt Nytorget i Stockholm, Sverige, säger han:
- Det är det här jag vill göra film om. Det är det här jag brinner för. Om jag inte brann för något skulle jag aldrig orka slutföra ett projekt. Det är filmskapandet alldeles för slitsamt för.