"Jag har fått lära mig väldigt mycket på Världens mammors verksamhet. Det här är jag med andra mammor", säger Rafah Atassi och pekar på sin bild.
Vi befinner oss i Världens mammors lokaler i Skäggetorps centrum. Ett stort rum som ser ut som en konstverkstad fylld med färger, former och framförallt bilder på mammorna som brukar träffas här.
60-åriga Rafah Atassi från Syrien är ensam på plats. Hon låser upp dörren och innan vi slår oss ner visar hon stolt en bild på sig själv. Hon känner sig lyckligt lottad över att ha kommit i kontakt med Världens mammor.
– Här träffar jag andra kvinnor från världens alla hörn. Vi lär oss av varandra och umgås tillsammans.
Rafah var skild och kom till Sverige ensam. Hennes två vuxna söner bor utomlands, den ena i Saudiarabien och den andra i Australien.
Hon har bra kontakt med sönerna nu, men när pappan hade vårdnaden för den ena sonen fick hon inte träffa honom. Hon börjar gråta när hon pratar om den tiden, utan sin äldsta son.
– Jag brukade gå till skolan och träffa honom i smyg genom en av hans lärare som hjälpte mig. Jag kände dock att jag skämde ut honom. Varför ska en mamma behöva träffa sina barn i smyg.
– Det var ett tag sedan, men jag blir påverkad än idag när jag pratar om det.
Varför valde du att fly – jag upplever att det är sällan man ser ensamma kvinnor på flykt?
– Min syster blev gripen av regimen och de anklagade mig för att hjälpa terrorister. Jag jobbade på sjukhuset och var ansvarig för inköp och utdelning av medicin. Det ansågs fel att jag delade ut medicin till dem som behövde det, istället för bara till dem med "rätta" åsikter.
I Syrien läste Rafah ekonomi och jobbade som revisor på ett sjukhus fram till 2015. Det var då hon lämnade hemlandet och flyttade till Sverige.
Först hamnade hon i Stockholm, sedan sökte hon asyl i Malmö: Efter det väntade Flen och slutdestinationen blev Motala.
– Jag började SFI, men det var svårt. Jag kände inte att jag fick det stöd jag behövde. När jag vände mig till min handläggare första gången och sa att jag ville bli tågvärdinna fick jag inget gehör alls. Jag var ny och kunde inte ta kontakten själv.
Samtidigt som hon läste SFI:s sista nivå gick Rafah en kockutbildning i Motala, men efter en termins studier fick hon ett oönskat brev från CSN (Centrala studiestödsnämnden).
– De skrev att jag var för gammal för att få deras stöd. Jag hade då fyllt 56 år.
"Det räcker med att de ser mitt personnummer så tar det stopp redan där. Man blir inte ens kallad till intervju", säger Rafah Atassi om vad, enligt henne, är ren åldersdiskriminering.
Rafah återvände till arbetsförmedlingen. Då hade hon redan använt sina aktivitetsstöddagar. Hon ville fortsätta med kockutbildningen och började på en annan ort i Östergötland istället. Men även där tog det stopp väldigt fort.
– De sa att jag inte fick fortsätta för att jag inte kunde bära tunga saker. Men vi behövde inte bära något! Vi har en vagn till sådant och är det något extra tungt så skulle vi hjälpas åt, men det var deras ursäkt.
– Jag vet inte om jag köper det argumentet. Varför kunde de inte vara ärliga och säga att det berodde på min ålder. Troligtvis var det också min bakgrund, då det fanns andra i min ålder som fick fortsätta, men de var inte utrikesfödda.
Vad Rafah själv kallar för diskriminering upplevdes på nytt.
– Jag gav upp kockutbildningen och började praktik på en fabrik som kanske skulle leda till jobb. Jag fick jobba i fyra dagar innan de skickade mig hem. Den här gången var skälet bordets höjd. De tyckte att bordet var för högt för mig.
– Jag är inte så pass kort och bordet var höj- och sänkbart, men återigen tror jag att det berodde på min ålder eller kanske på att jag bär slöja. Jag utförde mitt arbete på samma sätt som alla omkring mig.
"Jag nådde en punkt där jag gav upp. Socialen säger att jag ska söka jobb hela tiden och när jag försöker hitta något så möts jag av hinder", säger Rafah Atassi.
Efter alla misslyckade försök kom hon i kontakt med Världens mammor, en ideell verksamhet som skapar en mötesplats där kvinnor kan få bildning och stöd. Först började hon som praktikant och nu jobbar hon med stöd från arbetsförmedlingen.
– Jobbet får mig att känna att jag verkligen existerar – att jag gör något för att förtjäna de pengar jag får. Även om pensionen är runt hörnet så kan man vara produktiv. Jag kan betala skatt i minst sju år till. Det måste skapas fler chanser för äldre.
Rafah menar att nu, när hon har en daglig sysselsättning, känner hon sig mindre ensam.
– Jag kom helt ensam och jag har ingen i Sverige. Jag pendlar flera timmar varje dag för träffa andra människor. Det är inte lätt att vara ensam. När jag är hemma brukar jag alltid ha datorn på som sällskap.
"Det svårast med ensamheten är när man är sjuk och behöver hjälp. En gång skadade jag mitt ben. Jag fick krypa till toaletten. Hade jag haft någon så hade den personen kanske hjälpt mig", säger Rafah.
Drömmarna om att bli köksbiträde eller tågvärdinna är inte döda, men för tillfället trivs Rafah med sin nuvarande roll.