"Alla tänker att det händer inte mig, men det kan hända vem som helst - oavsett yrke, bakgrund, bostad”, säger Christine Demtriades, verksamhetsansvarig på Eleonoragruppen i Linköping.
Katarina jobbar som pedagog och är trebarnsmamma och trodde in i det längsta att hon skulle fixa situationen själv när tonårsdottern plötsligt började bete sig annorlunda i högstadiet. Hon berättar i ett reportage att det var svårt att inse att hon tappat kontrollen - och be om hjälp.
– Det är en väldigt vanlig reaktion, säger Emma Nyqvist som är verksamhetsansvarig på Eleonoragruppen i Linköping.
Dit kommer föräldrar som behöver stöd och hjälp i sitt föräldraskap, av olika anledningar.
Den allra vanligaste känslan är skam. Och oro.
"Jag som är psykolog och jobbar med barn borde väl klara det här?"
"Jag som leder en hel avdelning, varför kan jag inte ens leda min familj?"
– Väldigt många vuxna som vi möter uttrycker det här: Hur kan jag ha hamnat här? Jag har ju pluggat länge, jag jobbar kanske själv med barn, säger Christine Demtriades, en av tre verksamhetsansvariga på Eleonoragruppen.
Till Eleonoragruppen i Linköping kommer föräldrar som behöver stöd och hjälp i sitt föräldraskap, av olika anledningar. Den allra vanligaste känslan är skam. Och förvåning. ”Hur kan det här hända mig, vi är ju en vanlig familj?”
Risken när man känner sig välfungerande från början – och känner skam – är att man inte söker hjälp.
– Många kan säga i väntrummet: Kan jag få komma in fort, jag vill inte möta någon jag känner här. Och det säger mycket om hur jobbigt vi fortfarande tycker det är, säger Karin Mellgren, också hon verksamhetsansvarig på Eleonoragruppen.
Eleonoragruppen i Linköping har tidigare fört statistik över familjernas bakgrund.
– Alla bostadsområden fanns representerade och inget särskilt område stack ut. Det är verkligen som ett tvärsnitt av befolkningen, säger Christine Demetriades.
”Många gånger har barnen massor som de bär på, men man vågar inte riktigt säga det högt”, säger Karin Mellgren, verksamhetsansvarig på Eleonoragruppen i Linköping.
Ändå är det fortfarande tabu för många att berätta om en situation där man tappar kontrollen.
– Fortfarande idag så känner vi oss rätt så dömda som föräldrar då. Vi behöver normalisera det. Sluta döma varandra. Det kanske är en period i den här ungdomens liv, säger Karin Mellgren.
– Tonåren handlar om att ta ett steg bort från familjen. Det är inte så lätt som förälder att rå på det, man är ganska maktlös de där åren - sjuan, åttan, nian - innan tonåringen utvecklingsmässigt hittar sig själv, säger Christine Demtriades.
Det är bättre att söka hjälp för tidigt än för sent, påpekar de. Många vuxna vill vänta med att berätta jobbiga saker för barn. De tror inte att barnet har märkt något eller tänker på det "eftersom han inte har sagt något". Ofta stämmer inte det.
Det är viktigt att påminna sig om att det inte behöver handla om svårigheter i familjen eller hos föräldern. Ibland har ett barn så stora utmaningar att det blir svårt – även om man gör rätt och sätter in alla tänkbara insatser.
– Det kan också handla om att föräldrarna inte själva har problem, men de har vuxit upp i en situation där de har hamnat i ett medboende som kan påverka föräldraskapet.
– Vi kan alla hamna i en kris. Det viktiga är att man vågar söka hjälp.
Eleonoragruppen arbetar med beroende, psykisk ohälsa, våld och andra typer av kriser i familjen. Det är en privat verksamhet som har avtal med Linköpings kommun.
De möter också familjer med skygglappar. Det är vanligt att man söker hjälp för barnets beteende, men det kanske finns en beroendeproblematik hos en förälder i botten som föräldrarna förnekar.
– Det finns fortfarande en bild av att vi ska se utanpå en person om de har beroendeproblematik. Men man kan långt gången i beroendesjukdomen och fortfarande sköta sitt jobb, säger Emma Nyqvist.
”Ibland behöver man aktivera andra vuxna i nätverket och kanske ge dem lite mer inblick. Och ibland behöver man en professionell kontakt”, säger Emma Nyqvist, verksamhetsansvarig på Eleonoragruppen i Linköping.
Det låter läskigt det där med att man helt tappar kontrollen över tonåringen några år. Men det finns saker du som förälder kan göra för att förebygga:
– Kommunikation i familjen, trygga vuxna som uppmärksammar och ser och vägleder. Det är friskfaktorer, säger Karin Mellgren.
– Det gäller att intressera sig för sina tonåringar, även om man kan verka lite jobbig. Gå ut och nattvandra när barnen är ute på till exempel nollning. Berätta att du kan hämta dem på kvällen, säger Christine Demetriades.
Ibland kan det vara svårt för tonåringen att prata med mamma eller pappa, för att man älskar dem mest och har de känslomässiga banden.
– Då är det bra om man kan aktivera andra vuxna i nätverket och kanske ge dem lite mer inblick. Och ibland behöver man en professionell kontakt, säger Emma Nyqvist.
Det är fortfarande tabu för många att berätta om en situation där man tappar kontrollen. ”Fortfarande idag så känner vi oss rätt så dömda som föräldrar då.”
Det är bättre att söka hjälp för tidigt än för sent, påpekar de. Många vuxna vill vänta med att berätta jobbiga saker för barn. De tror inte att barnet har märkt något eller tänker på det "eftersom han inte har sagt något". Ofta stämmer inte det.
– Många gånger har man massor som man bär på, men man vågar inte riktigt säga det högt, säger Karin Mellgren.
Om du som förälder inte lyckats lösa problemen på egen hand kan du få tre bedömningssamtal hos Eleonoragruppen för att avgöra vilken hjälp ni behöver.
Till Eleonoragruppen kommer både de familjer som har det ganska bra, men har en tillfällig svacka. De kanske behöver höra att det är okej att det är lite tufft i några år.
Men det finns också andra familjer, där barnen inte längre får vara barn. De barn som tar hand om mamma eller pappa och som helt glömt bort sina egna behov.
– Det här är familjer som lever i en berg-och-dalbana: Ena stunden är det bra och så kommer det en kris till kvällen. Vardagen är så oförutsägbar, säger Karin Mellgren.
De barnen behöver få bearbeta det de har varit med om. Det är då "läskiga lådan" och teckningarna kommer in.
I en del familjer blir det som en berg-och-dalbana: Ena stunden är det bra och så kommer det en kris till kvällen. Vardagen är så oförutsägbar. De barnen behöver få bearbeta det de har varit med om. Det är då läskiga lådan och teckningarna kommer in.
De barnen behöver bekräftelse. Det är inte okej att behöva plåstra om sin förälder, det är inte okej att det kommer poliser. Men det har hänt.
– Barn lägger ofta skulden på sig själva så mycket handlar om att avlasta skuld och skam, säger Karin Mellgren.
I en grupp för familjehemsplacerade barn var det flera barn som inte hade förstått varför de var placerade, berättar de. En flicka trodde att det berodde på att hon åt för mycket mat så att familjen inte hade råd att ha henne kvar.
– Så jag tänker att barn behöver förklaringar. Ärlighet varar ändå längst.
”Barn behöver förklaringar. Ärlighet varar ändå längst.”
Utan förklaringar kan fantasin lätt skena iväg. Karin berättar om en 5-årig flicka som hade en pappa i fängelse. Mamman ville inte prata om det, trodde inte att flickan behövde veta. Men de kroppsliga symptomen blev allt tydligare och det visade sig att flickan hade fantasier om vad som egentligen hänt.
Och när de långsamt började ta upp det så kom till slut frågan: "Vad har min pappa gjort?"
– När jag berättade att hennes pappa hade tagit livet av en person blev reaktionen: Bara en? För hon hade fantiserat om att det var jättemånga, säger Karin Mellgren.
– Vi är övertygade om att det bästa för barnen är att få de rätta detaljerna. Annars bildar barn sina egna föreställningar som kan vara mycket värre, säger Emma Nyqvist.
Har du egna erfarenheter om stöd till familjer? Kontakta reportern Tina Enström på tina.enstrom@corren.se. Du får vara anonym.
Läs alla artiklar i serien:
Mamma Katarinas tuffa beslut: “Jag polisanmälde min dotter”
Födelsedagsbeskedet till Maja, 19: “Du måste flytta om två dagar”
Astrid, 10, ville bo hos farmor - tvångsflyttades från Linköping
”Det gör så ont att vara ett familjehemsbarn”
Läs chatten: “Jag kommer få torka mitt barns tårar”
Larmet: Tonårsfamiljer i kris får inte hjälp hos socialtjänsten
Släktingar får inte bli familjehem - enkät avslöjar skillnader
Politikerna efter granskningen: “Kontakta kommunalrådet!”
Efter granskningen: Nu ska alla släktingar som vill bli familjehem utredas
Emma Nyqvist, Karin Mellgren och Christine Demtriades på Eleonoragruppen i Linköping är eniga om att det bästa för barnen är att få de rätta detaljerna. ”Annars bildar barn sina egna föreställningar som kan vara mycket värre.”