De fyra i besättningen, Jöran Forsman, Kent Jonsson, Ivar Sveninge och Klas Johansson, jobbar vanligtvis på helikopterflottiljen på Malmen i Linköping. Måndagen den 4 augusti 2014 räddade de flera nödställda ur skogsbranden i Sala.
Först lyckades de undsätta nio personer som stängts in av elden på ett kalhygge.
– Vi åkte runt och letade där och tillslut hittade vi dem och kunde landa på en myr. De tog sig då själva in i helikoptern, säger Jöran Forsman.
Efter att ha lämnat av de personerna på den tillfälliga basen i Ramnäs fick de ett nytt uppdrag; att rädda fem personer mitt i eldens centrum.
– Då samlades vi i besättningen, pratade och gjorde en snabbanalys på om det var möjligt att genomföra. Vi sa att vi kunde prova, men att vi inte kunde lova något.
De lämnade basen och flög närmast i blindo till sjön där de nödställda personerna skulle befinna sig. Röken var som en vägg och besättningen fick nästan uteslutande gå efter sin digitala karta och GPS. När de väl kom fram hovrade helikoptern över sjön och kunde, efter att ha sökt längs nästan hela strandkanten, lokalisera personerna.
– Då Ivar Sveninge såg dem satt de längst ut på några klippor med höga lågor bakom sig, säger Jöran Forsman.
De signalerade till personerna att simma ut till helikoptern och en person gav sig av. De lyckades, efter att ha tillverkat en egen vinschanordning med spännband, att få upp personen.
– En av killarna sa att han aldrig tagit i så mycket som han gjorde under den stunden, säger Jöran Forsman.
Det första personen sa när de fått in honom i helikoptern var att det fanns de som inte kunde simma av dem som var kvar på klipporna.
– Vi fick tänka om och löste det genom att ta en halvfull vattenflaska, fästa den i spännbandet som vi använde som vinsch och sen kasta ut till dem som var kvar. Då lyckades vi få upp dem.
Samtliga fem personer räddades och flögs ur eldhavet. För dessa insatser tilldelades besättningen senare en medalj av kungen.
– För oss kändes det inte så märkvärdigt först, men i efterhand känns det riktigt kul att ha fått den.
Besättningen var på plats i en vecka för att bistå med flygningar. Förutom räddningsuppdragen flög de analytiker längsmed elden för att de skulle kunna bedöma eldens spridning. En av de upplevelser som gjort ett avtryck på Jöran Forsman var då de flög upp till Västmanland den första dagen.
– Man såg den vita rökpelaren som gjorde ett eget moln, ett eget lokalt väderfenomen, på flera mils håll. Det är en bild som sitter.
Ett annat minne är då de flög längsmed eldkanten.
– Det var så fruktansvärt tät rök, det blev som en vägg som vi inte kunde flyga igenom. Det låg rishögar som skulle ha transporterats av efter avverkning i skogen, men som istället stod i lågor. Det brann så otroligt mycket.
Han fortsätter.
– En sån grej att man kände värmen genom en stängd dörr flera hundra meter ifrån det, den känslan sitter kvar.
Jöran Forsman menar att det kan vara svårt att förstå hur svår branden faktiskt var under den så kallade svarta måndagen.
– När det tog fart under måndagen hade inga insatser kunnat stoppa den. Det brann något så fruktansvärt.
Trots de dramatiska situationerna besättningen fann sig i menar Jöran Forsman att de aldrig var rädda.
– Nej, vi känner varandra och vi känner helikoptern. Det var en unik situation, men det kändes inte övermäktigt på något sätt.
Han beskriver händelserna i Västmanland som en dag på jobbet, men menar samtidigt att han är glad att de hjälpte till och lyckades rädda de nödställda ur elden.
– Det hade varit kul att få höra hur det gick med dem sen.