– Jag utsattes för grova påhopp, gliringar och bestraffning. När det var som värst var det obehagligt att gå till jobbet. Rent ångestframkallande.
När Pernilla blev mamma valde hon att lämna sin lärartjänst för ett jobb som hotellreceptionist. Anledningen var att hon som nybliven förälder ville komma bort från barnmiljön på jobbet och ha ett jobb som inte krävde extraarbete hemma och som hon kunde ”lämna” mentalt när arbetsdagen var slut.
– På hotellet blev jag lovad växlande arbetspass och i början var fördelningen av passen bra, säger Pernilla.
Men hennes dotter hade precis introducerats på dagis och barnsjukdomarna avlöste varandra. Tillsammans med sin sambo försökte Pernilla att pussla ihop tillvaron.
Försämrade villkor
– En gång blev jag uppringd från dagis när jag var på jobbet. De sa att min dotter var sjuk och att jag behövde komma och hämta. Min arbetsgivare blev arg och sa att jag måste säga nej, att jag inte fick lämna jobbet.
De varierade arbetspassen byttes ut mot enbart kvälls- och helgpass.
Varför sa du inte ifrån?
– I början försökte jag låta det bero och tänkte att det nog skulle bli bättre och jämna ut sig. Men det bara fortsatte. Tiderna krockade med min sambos arbetstider också. Det funkade inte i längden att jag alltid var borta kvällstid.
Till besvär för kollegorna
När Pernilla tillslut tog upp arbetstiderna för diskussion förvärrades situationen allvarligt. Arbetsgivaren gjorde klart att vabbande fick omedelbara konsekvenser.
– Jag fick extratimmar och indragen ledighet. Och arbetsuppgifter som jag uppfattade som straff.
Chefen sa vid flera tillfällen att det var själviskt och till besvär och bekymmer för kollegorna att vara hemma, säger Pernilla.
– Jag hade absolut inte förväntat mig några fördelar för att jag fick barn men heller inte att det skulle bli så obehagligt som det blev. Jag vet att det som arbetsgivare kan vara svårt att få ihop scheman men det här var helt absurt.
Anmälde tillslut
Pappan kom att ansvara för nästan all vab eftersom Pernilla tyckte att det var obehagligt att anmäla. Det blev ohållbart och hon gjorde en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen. Då hade hon varit på arbetsplatsen i nästan två år.
Varför väntade du så länge?
– Först ville jag bara ta den lättaste vägen, ville inte krångla och tyckte att det var bättre att bara köra på och sedan byta jobb så snart jag fick möjlighet.
Men med fackets hjälp togs anmälan vidare och efter förhandlingar nåddes en förlikning, en överenskommelse. Pernilla fick en mindre ersättning. Utan den hjälpen hade det nog varit svårt att driva ärendet, tror Pernilla som lämnade jobbet som receptionist och i dag jobbar som lärare igen.
Hon blickar tillbaka:
– Värst var att behöva gå dit och stå i situationen, att behöva gå till jobbet och i princip bli mobbad av min arbetsgivare. Hela händelsen känns som klippt och skuren ur ett annat sekel. Medeltiden?
Kvinnan i texten har valt att inte ställa upp med sitt riktiga namn eftersom det känns för jobbigt att riva upp händelsen igen.