– Jag blir verkligen berörd av den här berättelsen – det är så lätt att förstå att man alltid vill hjälpa sitt barn. Jag tänker att föräldrarna går och bär på en stor börda hela tiden, medan vi i vården gör det ibland. Där finns en stor skillnad mellan att vara anhörig och vårdare, säger Marita Ström, verksamhetschef för Psykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping.
Situationen för föräldrarna till Sofia är inte ovanlig när det kommer till patienter med psykisk sjukdom. Marita Ström målar upp en bild där maskorna i samhällets skyddsnät kring en patient är för stora och därför innebär att en svårt sjuk patient ofta blir beroende av att anhöriga också finns där.
– Ansvarsbiten man känner tror jag inte går att få bort hur mycket stöd som än finns, men här upplever föräldrarna att de ibland får vara dotterns dygnet-runt-jour och det är inte bra.
Kriterierna för att bli inlagd på avdelning är hårda, men en patient ska alltid läggas in om behovet finns – oavsett om det är fullbelagt eller inte, säger verksamhetschefen. Saknas sängar i Linköping, kan en patient placeras på en annan klinik i länet eller i närliggande regioner.
– Jag menar att vi har för få vårdplatser i slutenvården och då är det den som är sjukast som får vård först. Våra begränsade resurser gör att vi måste prioritera patienten först och därför är vi inte så bra på att ta hand om de anhöriga som vi skulle vilja vara.
Sofias föräldrar är inte ensamma om att efterlysa mer stöd. Enligt verksamhetschefen på US förekommer det att samtalsstöd ges till anhöriga i vissa fall och det finns grupper för närstående. Dock medger hon att behovet är större än psykiatrin lever upp till – ofta får de hänvisa vidare. Föräldrarna efterlyser också mer samtalsstöd för patientgruppen.
– Det här året har vi infört en kurator och en psykolog för två avdelningar. Det är ett sätt för att få in fler yrkesgrupper som även kan stå för viss internutbildning. Det räcker till en viss del, men inte fullt ut.
När det kommer till bedömningar som har gjorts i Sofias ärende, så kan inte Marita Ström kommentera det enskilda fallet. Uppgifterna i föräldrarnas anmälan till IVO om när dottern rymde från en skötare på en promenad och sen försökte ta sitt liv är under handläggning.
– Just det här med att patienter rymmer för oss utomhus är svårt att komma åt då vi enligt lag är begränsade när det kommer till att agera. Man kan tycka att det bara är att springa efter och hålla fast, men det får vi inte. Lagen om psykiatrisk tvångsvård gäller bara i klinikens lokaler, inte utomhus, förklarar Marita Ström.
Patienten ska själv ha sagt att hon inte ville gå ut, för då skulle hon rymma, men ändå togs beslut om promenad?
– Läkarna gör en bedömning i stunden, situationen omprövas hela tiden. Det finns också goda effekter med att röra sig ute och få luft. Jag förutsätter att man tar ett sånt beslut i samråd med patienten, men sen kan ju en sjuk patient också luras för att de har ett mål. Det är svårt att veta vad som är den rätta bilden.
Föräldrarna fick veta att dottern rymt efter 20 minuter, är det rimligt?
– Ja, den tiden är rimlig. Det här hände på en promenad utanför huset och rutinerna säger att man först ringer polis för handräckning och försöker kontakta patienten och därefter anhöriga.