– Jag blir frustrerad över att många tänker så kort och tror att vi är så farliga. Våga prata med oss.
Katarina Sundström bor med sin sambo och har två vuxna barn. Hon har brottats med sina psykiska problem sedan tonåren. Hon gläds över kommunens planer att bygga 15 nya stödboenden för psykiskt sjuka i Linköping de närmaste åren.
Samtidigt vet hon att det alltid kommer protester i områden där kommunen vill bygga. Hon nämner bland annat de senaste reaktionerna i Slaka och motståndet i Hjulsbro när Landeryds ängar skulle byggas.
– Det gör ont i hjärtat, vi är ju så många och finns bland folk hela tiden. Stödboenden är en väg till det egna livet.
När Katarina läser om protesterna önskar hon en sak.
– Våga ta kontakt. En del kan säga att de är rädda att gå ut i sina trädgårdar. Vi måste kunna bryta det på något sätt och skapa ett möte.
Det skulle kunna handla om en träff med boende i området. Katarina vet att många i hennes situation inte orkar, men förhoppningsvis finns det några med henne som kan ställa upp.
Vilken är den vanligaste fördomen?
– Att vi ska göra folk illa. Det gör vi inte, vi har nog med att hålla ordning på våra egna liv.
Kan du förstå folks oro?
– Ja, så fort det händer något som dubbelmordet i Ljungsbro, börjar det direkt pratas om att en psykiskt sjuk kan ha gjort det.
Men Katarina menar att det finns personer med aggressiva beteenden överallt, de behöver inte vara fler bland psykiskt sjuka.
Hon betonar också att det görs en professionell bedömning av vilka personer som är lämpade för stödboenden. Det har till exempel fungerat bra på Landeryds ängar som öppnade för snart tio år sedan.
Många psykiskt sjuka pratar med varandra om proteststormarna.
– Det uppstår mycket frustration, att det inte finns någon plats för oss. Sjukdomen är så tabubelagd, det känns som att man bara vill få bort oss.
Personer med psykiska problem behöver komma igång och få saker gjorda. Det behövs struktur i vardagen för att få styr på livet, konstaterar Katarina.
– På ett stödboende finns personal som ser till att man får hjälp med det dagliga livet, som att komma upp, äta frukost, ta sina mediciner och komma iväg på aktiviteter. Det hjälper till att skapa ett så normalt liv som möjligt.
Att checka in och ut på psykiatriska kliniker är inte lika uppbyggande alternativ, menar hon.
– Där händer inget, det blir bara förvaring. Människor går och drar och sitter och röker. Vi psykiskt sjuka vill också ha ett eget liv.
På stödboenden finns personal att prata med när oro, ångest och destruktivitet tilltar. Psykisk sjukdom brukar gå i skov och i perioder mår personer ganska bra, konstaterar Katarina. När det börjar gå nerför kan de anställda se till att behandling sätts in i tid.
– Det gör att ingen behöver gå ner och bli jättesjuk.
Vad önskar du att folk ska inse?
– Att vi är som dem egentligen, vi har bara kommit lite på kant i tillvaron och vi är inte sjukdomen. Vi är kreativa, smarta och tänkande personer vilka ibland tänker lite för mycket.