Det som hände 2015-16 var något som överraskade både kommun och andra myndigheter . Då handlade det inte om de praktiska insatserna som snabbt skulle lösas. Nej, det handlade om något helt annat.
– Ja, det var engagemanget från vanliga Linköpingsbor som tog oss lite på sängen. Det säger Peder Ellison, chef för integration och flyktingsamordning i kommunen.
Människor ville verkligen veta vad de kunde bidra med. Men vart skulle de vända sig?
För den enträgne kunde det bli många telefonsamtal. Många vidarekopplade samtal, för att vara mera exakt. I bästa fall resulterade det i att man hamnade hos någon som kunde svara, in näst bästa fall visste någon att någon annan kunde svara, men i värsta fall fanns inget svar alls.
– Så går det inte att ha det. Engagemang är en färskvara, konstaterar Peder Ellison.
Erfarenheterna som man fick under 2015 har nu resulterat i projektet Frivilligcentrum. Ett projekt där Linköpings kommun ska hitta flera sätt att knyta civilsamhället till sig.
Frivilligcentrum ska vara paraplyet för frivilliga uppdrag,och samverka med allt det som civilsamhället har till sitt förfogande. Allt från kommunen, myndigheter, frivilligorganisationer, Svenska kyrkan, kriminalvården, regionen. Listan kan göras lång. Något som kan användas såväl i en kris som under mera normala förhållanden.
– En väg in, förtydligar Johanna Lensell Rebillon som är kommunikationsansvarig i projektet.
Utöver Johanna ingår också resurssamordnarna Andreas Thander och Jussi Eklöf i gruppen .
En väg in menas att för den som vill hjälpa till, eller har idéer, så ska det räcka med att mejla Frivilligcentrum för att få besked. En bärande tanke är också att alla frivilligarbetare ska hanteras som en gemensam kommunal angelägenhet. Oavsett om de arbetar för ickekommunala aktörer som exempelvis Röda korset eller Svenska kyrkan. Det är den sammanlagda bidraget till civilsamhället som ska räknas.
Det här kan vara lite svårt att greppa. Men ett konkret exempel – som också är i fokus för vårens arbete – är att hitta fler familjehem.
Sådana behövs hela tiden.
– Ungefär två i veckan, säger Andreas Thander.
I ett sådant arbete träffar utredare många sorters människor och familjer. Alla kanske inte passar för just det tänkta uppdraget. Tidigare försvann de personerna ut i periferin. I vissa fall kanske lite bittra och med en känsla av att inte duga.
– Med största sannolik kan de göra något annat och det är just det som Frivilligcentrum ska fånga upp, säger Jussi Eklöf.
Kort sagt; maskorna i välfärdsstickningen ska bli mindre, och helst så små att inga frivilligkrafter tappas överhuvudtaget.
Projektet har fått 2,8 miljoner för ett år och bekostas med så kallade markeringspengar. Alltså pengar som kommunstyrelsens lagt undan för – kan vi kalla det – oförutsedda utgifter.
– Men självklart vill vi att det ska få en fortsättning, på något sätt, säger Johanna Lensell Rebillon.
Att på det här sättet erbjuda ett ställe dit människor – som har en önskan om att vilja göra något – kan vända sig, är unikt i Sverige. Åtminstone har projektgruppen inte hört om något liknande initiativ från någon annan kommun.
På påskafton drog en stor kommunikationskampanj igång som ska göra Linköpingsborna medvetna om att det nu ska bli lättare att kunna realisera den där önskan man har om att få hjälpa till.