Ida Andrae har varit pastorsadjunkt i Linköpings domkyrkoförsamling sedan slutet av januari.
Det har precis varit morgonmässa i Domkyrkan. Labradoren Ona, som jobbar som ledarhund, ligger och snarkar vid sin mattes fötter i Thomaskapellet.
– Tänk dig att du går in i ett tyst rum där det sitter flera personer. Ganska snabbt läser du av vilken stämning det är i rummet. Förmodligen gör du det genom att läsa av människors ansiktsuttryck och kroppsspråk. Jag kan också läsa av stämningar, men behöver använda andra sinnen för att göra det, säger 32-åriga Ida Andrae.
Den 29 januari i år blev hon prästvigd. Sedan dess jobbar hon som pastorsadjunkt i Linköpings domkyrkoförsamling.
Att möta och läsa av människor är en viktig del i hennes arbete. Exakt hur hon gör det har hon svårt att redogöra för. Det sker i alla fall inte med synen, eftersom hon bara ser ett par procent. Ida är född med albinism och en synskada som har blivit värre med åren.
– I dag ser jag ljus och mörker, och en del färger och konturer om det är tillräckligt med kontraster, säger Ida.
Hon insåg att hon ville bli präst när hon var ledare på ett ungdomsläger som 20-åring.
– Gud ruskade om mig och sa att "hörru, det är faktiskt det här du ska hålla på med, så nu får du ta tag i det".
Innan dess var Ida naturvetenskapligt inriktad, även om kyrkan alltid har funnits med som ett andra hem. Hon gick en naturvetenskaplig estetisk linje på gymnasiet och studerade matematik på universitetet.
För henne finns det inte någon motsättning mellan naturvetenskapen och den kristna tron. Hon ser det som att naturvetenskapen vill svara på frågan hur, medan religionen svarar på frågan varför.
– När man talar om den motsättningen tar man ofta den första skapelseberättelsen som exempel och säger att det inte är vetenskapligt korrekt att världen skapades på sju dagar. För mig är det snarare så att det är en berättelse om hur de uppfattade världen och Gud på den tiden, och om Gud står över tid och rum så blir begreppet sju dagar diffust, säger Ida.
När Ida hade läst till präst i ungefär ett år försämrades hennes syn drastiskt. Från att ha haft fotografiskt minne, tvingades hon lära sig en ny studieteknik, och ta in all information via hörseln. Att förlora synen stegvis har varit en sorg.
– Jag hade en del allvarliga diskussioner med Gud om det här verkligen är nödvändigt.
Prästutbildningen, som tar ungefär fem och ett halvt år om man läser helfart, tog Ida tolv år att slutföra. Hon beskriver prästvigningen som en nästintill overklig upplevelse.
– Jag brukar inte vara den som är lättrörd, men det kom mycket tårar den dagen.
Efter en avslutad prästutbildning vigs man till präst av en biskop vid en ceremoni där man avlägger sina prästlöften. Första året efter vigningen tjänstgör man som pastorsadjunkt.
Den största utmaningen i yrket är att hon måste memorera många och långa texter. Men synskadan kan ibland vara en tillgång.
– Att vara blind innebär att jag kan möta människor utan förutfattade meningar. Vissa kan tycka att det är skönt att prata med någon som inte ser hur de ser ut.
Ida har funnit en inre acceptans. Hon känner tillit till att det blir som det är menat att vara.
– Människor undrar ibland om jag är orolig för att förlora synen helt. Är det tänkt att hända så händer det, det kan jag inte göra någonting åt, säger hon.
På fritiden tycker Ida om att rida på sin islandshäst Simlir, som hon har haft sedan han var ett föl.
– När man rör sig som blind är man alltid mer eller mindre på spänn för att man inte vill gå in i saker. Då är det en väldigt fin frihetskänsla att någon annan kan få vara ens fötter och ögon, säger Ida.
Prästen Ida Andrae har alltid hållit på med hästar. Islandshästen Simlir har hon haft sedan han var ett föl.