När Amina Farah, ordförande i somaliska kvinnoföreningen i Linköping och lärare i svenska för invandrare, ska beskriva situationen på arbetsmarknaden kan hon inte dölja sin ilska.
- Situationen är mycket oroande. Många av mina elever kommer kanske aldrig att få jobb.
Nya praktikanter
Amina Farah berättar om en vardag som får Kafka att framstå som lättsam. Människor skickas fram och tillbaka mellan socialkontoret och arbetsförmedlingen. Resultatet är praktikplatser. Socialkontoret betalar "lön" som är i nivå med socialbidraget. Arbetsförmedlingen hittar praktikplats och arbetsgivaren får gratis arbetskraft.
- Många sliter hårt eftersom förhoppningen är att de ska få vara kvar. Men så blir det sällan, det finns alltid nya praktikanter ...
Amina Farah berättar om sin väninna som bott i Sverige i över 20 år.
- Hon har gått från praktik till praktik i alla år. Hon är så ledsen för hon tycker att hela hennes liv rinner iväg på praktikplatserna. Ibland har hon fått höra av arbetsgivare att hon måste visa papper på att hon läst svenska för invandrare på C och D-nivå. Att hon pratar flytande svenska räcker inte, det är pappret man vill ha. Arbetsgivarna hittar alltid något som är fel.
Det finns de som säger att somalier inte vill jobba, hur tänker du när du hör det?
- Hur vet de det? De flesta vet ingenting om hur våra möjligheter ser ut. Vi sitter fast i en ond cirkel som kostar en massa skattepengar. Jag kan inte förstå hur politikerna kan acceptera en sådan här situation.
Låg utbildning
Efter en snabb genomläsning av Framtidskommissionens rapport hittar Corren ingenting om det svenska systemet med praktikplatser.
I stället lyfter Framtidskommissionens utredare fram att många av somalierna som kommer till Sverige har låg utbildning, och att tillgången på "enkla jobb" är liten och att det svenska språket är komplicerat.
- Jag har med egna ögon sett i både USA och England att det går att skapa arbetstillfällen och att somalier själva skapar dem om de får möjligheter. Varför skulle det vara så omöjligt i Sverige? säger Amina Farah.
Hon tror också att det finns en allmän rädsla för personer med invandrarbakgrund i Sverige. Och det är en bild som hon delar med Framtidskommissionens författare.
- Många gånger saknar arbetsgivarna kunskaper. De är osäkra och de vågar inte fråga.
Amina tar sin egen klädsel som exempel.
- Här på Elsa Brändströms skola (där sfi-undervisningen sker, reds anm) är det ingen som ifrågasätter min klädsel, den är inget problem här. Kanske upplever någon annan den som ett problem men då måste vi prata om det. Vi måste ju mötas annars löser vi aldrig några problem.