– Det var inte tungt. Och jag klöv den på mitten, säger Loa belåtet.
Nykvarsparken luktar gott och bränt av något som steks; det är raggmunk med fläsk. Och något annat som kokar i en gryta över öppen eld; det är kycklinggryta på gång där.
– Tidstypiska grönsaker. Palsternacka och sånt, säger Hillevi Stenberg som rör om det hela.
Hon kommer från Emmådalens vikingaförening i Vetlanda och hon är inte den enda tillresta till årets vikingafestival. En bit därifrån, bortanför uppbindningsplatsen för de stinna fjordhästar som skjutsar festivalbesökare runt på sina breda ryggar, sitter Robert Björk på marken.
Det är viktigt att sitta.
Robert Björk är smed och ägnar sig åt den gamla kunskapen genom att ta reda på så mycket som möjligt om hur det gick till då, i vikingatid. I andra kulturer satt smederna på marken och arbetade. Varför är de avbildade som stående i den svenska kulturen?
På marken framför Robert Björk ligger verk av honom själv och några uppgrävda föremål som han tagit med för att visa besökarna. En som vill titta är Magnus Lönnberg från Småland.
Där är han medlem i en motsvarande förening som Caput Gothiae och på sin tröja har han en tryckt bild av två män upptagna med blåsbälg och andra verktyg i en smedja.
Och här brakar facksamtalet löst.
– Varför har du vänt hålen på din blåsbälg uppåt? frågar Magnus.
– Sigurdsristningen, svarar Robert och de förlorar sig i en initierad diskussion.
Felicia Thun Ljungblom är 1,5 år och ser ut som en äkta vikingaunge. I sin kolt, och smutsig i ansiktet, hänger hon på höften hos sin storasyster Ronja.
– Vi brukar vara på andra såna här marknader också. Vikingatiden och så, det är spännande, kul, säger Ronja.
Gycklare var förr ett inslag i samhällsbilden och de finns med på vikingafestivalen Lionga Ting. De inbjuder lite kaxigt publiken till att säga ifrån om de inte är nöjda, får många applåder men sen ropar en ung åskådare:
– Nä, det där det var inte bra!