– Det känns helt fantastiskt, säger Colbjörn Lindberg, framför allt med tanke på att jag trodde att det var borta för alltid.
Staketet beställdes av Statens konstråd på 1960-talet. Det skulle pryda ingången till stora posten vid Kungsgatan i Linköping.
– Jag kommer ihåg när pappa gjorde det, säger Colbjörn. Vi bodde i en gammal skola, där jag förresten bor nu med min fru, men pappa använde en smidesverkstad nere i stan. Han behövde hjälp med jobbet, det kan slå sig annars när man svetsar så där.
Lennart H Lindberg var svetsare på Sala Maskinfabrik men sadlade om och utbildade sig till konstnär i 40-årsåldern. Han gjorde föremål i olika format och använde ofta sina gamla svetskunskaper till stora verk för offentliga miljöer.
– På konstutställningar brukar det ofta sägas "se men inte röra", säger Colbjörn, men med pappas grejer var det tvärtom. "Rör vad du vill men tappa det inte på tårna", brukade han säga.
Lennart Lindberg föddes 1911. Colbjörn skulle göra en samlingsutställning inför 100-årsminnet av pappas födelsedag när han insåg att staketet var borta.
– Jag började leta, men ingen kunde svara på var det fanns. Så jag förstod att det måste vara borta.
Han berättade så småningom om denna sorgliga upptäckt för en god vän, Gregor Wroblewski i Sala konstförening.
– Han är mycket mer envis än jag och älskar att leta efter saker. Så han vände sig till Corren och bad om hjälp.
Sedan gick det snabbt. Det fanns flera läsare som hade koll på att räcket faktiskt fanns kvar och byggnadsantikvarien Johan Högquist visste precis.
– Posten ville inte ha det 1985, när de byggde om. Det fanns en tanke att skrota räcket då, men det ville vi inte och vi hade plats. Och här, i förrådet i Valla, har det stått sedan dess.
Han röjde fram det ur gräs och snår. Det visade sig snart att ingen egentligen längre gjorde ägaranspråk på verket. Posten är borta, kommunen har aldrig varit ägare. Två bitar staket, sju meter respektive två meter, många hundra kilo järn, kan därmed få återgå till konstnärens hemstad.
Den långa delen måste klippas isär för transporten men ska svetsas ihop igen.
– Tvåmetersbiten ska lånas ut till "Döda konstnärers sällskap" i Sala, berättar Mats Nolemo som hjälper till med hämtningen.
– Resten kommer att sättas upp någonstans i kommunen, säger Colbjörn, men allra först ska det tillbaka hem.