Beslutet om att anta policyn om att öka träbyggandet togs av ett nästan enigt fullmäktige. Kommunalrådet Muharrem Demirok (C) var nöjd, särskilt som upphovet till policyn var en motion från hans eget parti, hävdade han
– Att vi antar den här policyn, betyder inte allt ska vara trä. Vi säger inte nej till andra material som uppvisar samma klimateffekt som trä.
Han sa sig hysa en förhoppning om att betongindustrin ska utvecklas i en mera klimatnyttig riktning och hoppades att Linköping skulle vara den kommun där man först kan visa att det går att bygga i klimatneutral betong.
– Men fram till dess är trä det material som binder kol bäst och som långsiktigt uppfyller våra klimatambitioner.
Policyn gäller bara byggnation på kommunal mark och definitionen av ett trähusbygge är att stommen, dvs bärande väggar, pelare, balkar och bjälklag är av trä. Policyn gäller inte heller parhus, radhus eller kedjehus.
Michael Cocozza var kritisk till policyn och menade att kommunens bostadspolitik hade misslyckats.
– Målet för den kommunala bostadspolitiken borde istället vara ett brett utbud av bostäder till rimliga priser. Det finns inte i dag. Det som byggs är för en välmående grupp människor som har råd att betala höga hyror.
Han menade att kommunen bryter mot lagen när man styr valet av byggmaterial. Hans förslag var att, istället för att peka ut ett visst byggmaterial, så skulle man låta träproducenter och betongleverantörer konkurrera om att nå koldioxidneutralitet.