Det var sommaren 1985. Två villaägare i Ryd stod och talade över tomtgränsen. Den ene om inbrottet han just haft hemma, den andre om inbrottet han haft i fritidshuset.
– Vi borde göra något, sa de.
Sagt och gjort. Efter en diskussion med sitt försäkringsbolag, det visade sig att de båda hade Östgöta Brandstodsbolag (dagens Länsförsäkringar), bjöds polisen in. Resten är historia.
Projektet Grannsamverkan startade och lever än idag, 30 år senare.
Pensionerade polisen Hans-Erik Lundqvist står på Heidenstams gata i Ryd, i kvarteret där allt började, och minns tillbaka, på sina 27 år med Grannsamverkan och på det som blev hans viktigaste gärning som polis.
– Jag hade under alla år en sorts hatkärlek med de från andra sidan, tjuvarna. De kan fortfarande komma fram till mig på stan, en del hasar sig fram med rollator.
Hans-Erik skrattar. Han älskar att minnas.
Vi sitter nu hemma hos Hans-Erik i Ekholmen. På balkongen, där ett hörn är intrett med diverse minnen från polisåren, bland annat batongen som han aldrig under alla år använde, och så förstås den klassiska Grannsamverkan-skylten.
Där står också en låda med minnen, bland annat massor av pressklipp.
Med stor stolthet berättar Hans-Erik hur Grannsamverkan spreds, hur han åkte landet runt och föreläste, bland andra för dåvarande justitieministern Laila Freivalds och rikspolischefen Björn Eriksson.
Minnena är många.
– Ett roligt är när jag fick vykort från en av våra mest kända villatjuvar.
Hans-Erik lyfter upp en pärm och börjar bläddra. Hittar där vykortet, gjort av kartong, med en tidningsbild på honom och polismästaren Lars Engström intill en grannsamverkanskylt på ena sidan och med text på andra.
– Det är från 1991, då han satt på Västerviksanstalten.
Han läser:
– Till stolte polisinspektör Hans-Erik Lundqvist, Polishuset, Linköping. Jag vill bara meddela att villor inte var lika lönsamt som att sälja knark till era barn. Med vänliga vårhälsningar från X. Och så en en ritad sol efter det.
– Killen var sorten som skrev till alla och överklagade allt till alla när han satt inne. En hel del är såna.
Hans-Erik har talat med ett otal inbrottstjuvar.
– Jag talade med alla som satt inne för inbrott. Som ville tala med oss, vill säga.
Han lärde sig snabbt hur en tjuv fungerar.
– Det finns de som kartlägger sina offer. Som lägger ner ett arbete. De gör alltid inbrotten i nyktert tillstånd. Sedan finns de som gör det i påverkat tillstånd. Då kvittar det om det finns larm, självförtroendet höjs enormt av amfetaminet. Så finns de som har ett enormt sug efter droger, som vet att det står någon runt hörnet och säljer och de bara måste skaffa snabba pengar. Det kan stöta på att folk är hemma.
De planerande, vad tittar de på?
– De tittar på gräsmattorna, om det är klippt. Om det är post i brevlådan. På persiennerna. Det är jätteviktigt att ställa persiennerna efter rådande väderlek. Är de nedfällda dag efter dag, vecka efter vecka, så är det en välkommen in-biljett.
– Många som planerar gör inbrott hos äldre, de tänker att om det går snett så har de äldre längre startsträcka. Ett tips som visat sig stämma är att ju fler pelargoner det står i fönstren, desto äldre är de som bor där.
Sånt här lär sig tjuvar snabbt, menar Hans-Erik.
– De lär sig det på våra anstalter. Anstalter idag är inget annat än internatskolor för kriminell verksamhet.
Han vet vilken effekt grannsamverkan har på tjuven.
– Alla tjuvar jag talade med vittnade om vilken respekt de hade för grannsamverkan, att när de såg såna skyltar så visste de att här är de boende på alerten.
Idag finns cirka 130 villaområden med aktiv grannsamverkan.
– Grundkonceptet är tidlöst. Man utövar tillsyn, ser hur man har det när man åker bort, säger till grannarna att man är borta, kollar post och vattnar åt varandra.
Ett vinnande koncept som Hans-Erik även varit och föreläst om på den brittiska polisutbildningen i Stafford.
– Det mottogs väldigt väl. Allra bäst kanske i Kisa en gång, efter att orten en lördagskväll drabbats av 14 villainbrott under bara några timmar. Det blev rena kalabaliken, de ropade efter grannsamverkan. Så vi åkte ned och talade i en stor lokal. Det blev fullsatt, vaktmästaren fick sätta in extrastolar och sa att det hade han inte gjort sedan Jokkmokks-Jocke uppträdde där. Då förstår du vilken nivå det var.
Hans-Erik skrattar gott.
Och hur var det nu med batongen han aldrig använde?
Polis ett helt yrkesliv och aldrig använt batongen, hur går det till?
Hans-Erik skrattar igen.
– Jag hade en taktik, jag föste alltid kollegan framför mig och så kom jag efter och tog noteringar.