Trots att Magnus Thorén isolerat sig i sommarstugan en längre tid och begränsat sina kontakter så smittades han av covid-19.
Dygnets flesta timmar går ut på att andas och att låta lungorna återhämta sig. På infektionsavdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping går dagarna långsamt, men den pensionerade polisen Magnus Thorén känner sig trots sin situation ganska lugn. På sin sal har han fått en rumskompis att konversera med och efter att ha varit inlagd för covid-19 i en dryg vecka så har livet sakta börjat återvända.
– Jag är glad för att jag inte blev sjuk i våras – då hade jag kanske inte överlevt, säger han på telefon från patientrummet.
För att få tiden att gå läser han om och förtvivlas över pandemins utveckling i Sverige. Det går alldeles för trögt, tycker han.
– Jag tillhör dem som inte var kritisk i våras, men nu börjar jag fundera på varför det går snabbare i andra länder och inte här. Vi har en byråkrati med många beslutsnivåer och det är så många stackare som kommer att drabbas.
Magnus och hans fru Eva isolerade sig tidigt och flydde till sommarstugan i våras. När nyåret närmade sig bestämde de sig för att äta middag med två äldre vänner, som enligt Magnus varit ännu försiktigare än han och frun. De höll avstånd till varandra, men insjuknade efteråt alla fyra.
– Det smiter alltså in och det är det så många inte fattar. Det upprör mig något fruktansvärt, för det här är allvar. Det är inte vilken skit som helst – det här är farliga grejer.
Magnus vän Göran som i somras låg nära döden sa efter sin sjukperiod "vänta inte för länge som jag" och de orden ekade nånstans i bakhuvudet när han själv blev sjuk. Drygt två veckor efter nyår var hostan outhärdlig. Magnus hade fått feber och satt bara och skakade.
– Hostan var då långt, långt, långt nere i tårna nånstans och min fru Eva sa ifrån. Jag ville ringa 1177, men hon "Nej, nu ringer vi 112" – så det var tack vare henne jag kom in. Man blir ju totalt slut av hostan, säger han och tvingas pausa berättelsen för en attack.
Just nu klarar han andningen med hjälp av extra syrgas som tillförs genom näsan. Den första tiden på sjukhus var syresättningen i blodet dålig och han tvingades "bli kompis med den stora syrgasmaskinen", som han själv uttrycker sig. Andningsmaskinen trycker in syret i lungorna och för en körsångare som Magnus var det svårt att hitta rätt andningsrytm.
– Det var stressande. Jag visste hur jag ville andas, men förmådde inte. Då kom jag på att jag kunde dirigera min egen andning i takt till maskinen och började vifta med armarna för att hitta rytm. Det var nåt nytt för personalen.
Personalen ja. Och samtalen via "Sjukhuskyrkan". Magnus kallar dem alla för hjältar. Han ser att de är trötta, men de gör sitt jobb ändå. Någon stress märker han inte av och han säger att han känner sig trygg med att inte bli hemskickad innan han klarar sig själv. Att uppleva samma resa på nytt efter att ha kommit hem skulle mentalt vara det värsta som kunde hända, känner han.
På sin Facebooksidan har Magnus fått ta emot mycket kärlek. Som gammal polis känner han många och mer än 450 inlägg om hans tillfrisknande har lämnats.
– Det är helt makalöst. Många tänker och bekymrar sig för covid och många av mina vänner är i samma ålder som jag och tycker det här är otäckt. När man ser att det är en gammal vän som drabbats kommer det nog lite närmare. Jag väljer att tänka att den tid vi är i nu har skapat större omtanke om varandra.