Angelica Axelsson, gruppchef vid polisen, minns morgonen den 7 juni väl. Plötsligt fylls händelseloggen på datorn av larm. Hon är en av de allra första patrullerna på plats. När hon ser byggnaden på Linnégatan, som vetter mot Sporthallen, konstaterar hon att explosionen har varit kraftig. Längre fram ser hon människor som ligger ned. De tar hand om varandra. Håller om varandra.
– Sedan ser jag människor som springer emot mig. Men ingen kan förklara vad som hänt. Jag vrider på huvudet och ser det mest drabbade huset på Ådalagatan. Då inser jag allvaret.
Första instinkten är att få bort människorna. Hon springer tillbaka till polisbilen och hämtar avspärrningsband. Snart blir det klart att hon ska leda arbetet. Därför får hon den svåra uppgiften att besluta när räddningstjänsten och sjukvården får gå in i byggnaderna.
– Alla i blåljusfamiljen vill rädda liv. Vi är offensivt lagda. I den här situationen bär jag huvudansvaret. Ska jag skicka in personalen och riskera att de inte kommer ut levande? Dör vi kan vi inte hjälpa någon.
Angelica tänker att bomben mycket väl kan vara en terrorhandling och att en andra detonation kan lösas ut.
En polisman med spetskompetens gör en bedömning utifrån det han kan se med blotta ögat. Samtidigt pratar Angelica med nationella bombskyddet i telefon, berättar vad hon ser och skickar bilder.
– Vi får klartecken från bombskyddet att det verkar vara liten risk för en andra detonation. Jag lämnar över till räddningstjänsten så att de får göra sin bedömning av byggkonstruktion och bärighet.
Ett år efter sprängningen konstaterar Angelica Axelsson att det var en stor händelse i yrkeslivet. Det krävdes mycket av henne på plats.
– Men det är inte en av de händelser som berört mig mest rent känslomässigt under mina år som polis. Barn som far illa eller en familj som brinner inne sätter djupare spår.
Däremot uttrycker hon en frustration över att en enda händelse resulterar i så stor förödelse och påverkan på de boende.
– Det är oerhört orättvist. Trots att få blev fysiskt skadade kan jag tänka mig att den psykiska skadan är livslång för vissa. Man kan aldrig tvätta bort de såren. Att ha tinnitus – som flera fick efteråt – resten av livet är en ständig påminnelse om av vad som hänt.