Hon har drygt tre månader kvar i tjänst, men tro inte hon trappar ner på arbetstakten. "Jag lever och arbetar här och nu. Jag har inte tid och tankar på något annat", säger Ulrika Herbst.
Ulrika Herbst har bara drygt tre månader kvar i tjänst innan hon tackar för sig och sätter punkt för drygt 30 år som chef inom polisen – varav de sju senaste åren som regionpolischef i polisregion öst.
Men tro inte att hon trappar ner på arbetstakten.
Tvärtom.
I ett län med gängkrig och en serie av olösta mord finns inte det utrymmet.
– Jag lever och arbetar här och nu. Jag har inte tid och tankar på något annat, säger Ulrika Herbst.
De allvarliga skjutningarna och morden – elva respektive fyra i år – i Linköping har skakat om vardagen för många i Linköping och Östergötland.
Vad vill du säga till våra invånare som tycker att polisen inte har kontroll på det här?
– Polisen har bra metoder. Vi har ett invant och fungerade arbetssätt. Vi jobbar långsiktigt. Vi har bra planer och bra samverkan med kommuner och andra aktörer. Det kommer ta lite längre tid än vad någon av oss vill, men vi kommer vända utvecklingen.
Får du många frågor om det, när du är ute i verkligheten och möter gemene man?
– Gemene man är orolig och undrar "vad har hänt med samhället?". Det här handlar inte bara om Linköping och Östergötland. Det gäller hela landet. Vi tar ju dagligen del av de svårigheter man brottas med i Stockholm och i andra städer, men det händer också allvarliga händelser i mindre kommuner och städer. Våldet, kampen om marknader och så vidare finns överallt.
Totalt elva skjutningar har skakat Linköping, Linköpingsborna och beslutsfattare i kommunen under året. "Vi kommer att vända utvecklingen", säger Ulrika Herbst.
Vid skjutningen inne på restaurangen i Skäggetorp berättade en av dina chefer, i riksnyheterna, att polisen jobbade underrättelsestyrt och att man ibland lyckades förhindra skjutningar och ibland inte. Efter den händelsen har det varit ett antal skjutningar till i Linköping. Hur lyckosamt är det arbetet?
– Det går framåt. Det som är problemet är att vi inte kan berätta om det. Mycket av det goda arbetet som görs blir aldrig rubriker i tidningar eller sägs i radio... Flera gånger per vecka får jag information att man, genom underrättelser, hittat vapen, hittat narkotika och förebyggt grova brott. Det pågår. Jag vill nog påstå att vi förhindrar många brott också.
När du vaknar upp till en rubrik eller hör om en ny skjutning... Vad känner du?
– Jag lägger mina egna känslor åt sidan. Jag måste se till att rätt förutsättningar finns för att göra ett så gott arbete som möjligt. Där finns inte plats för att vara känslostyrd.
Kan du ändå bli förbannad och tänka "inte igen"?
– Det är klart att jag blir. Hela jag, som person och mitt polishjärta, tänker ju att det är ju... attans.
Står polisen, sett till all din erfarenhet, inför sin svåraste utmaning av det du upplevt under alla dina år?
– Om man ser till brottsbekämpning... Ja, jag vill påstå det. Det finns ett sånt tydligt inslag av våld, hänsynslöshet och en tystnadskultur som råder. Vi kan komma till en målsägande eller ett offer som i stort sett har kniven i magen och frågar vad som hänt, men får "ingenting" till svar. Det är näst intill en omöjlig uppgift i den delen. Sammanhanget och förutsättningarna för oss att göra ett jobb som leder till en färdig förundersökning som det kan väckas åtal på är betydligt svårare idag än när jag började.
– När jag började inom polisen kunde vi prata om årets spaningsmord. Det var stort för oss då. Det var jättesvettigt på alla sätt och vis, men idag är det helt annorlunda.