"Det inträffade är enligt JO anmärkningsvärt".
På bordet framför Åsa ligger beslutet som ger henne och maken rätt. Det som inträffade de där försommardagarna för två år sedan gick inte rätt till. Men Justitieombudsmannens ord är inte mycket till tröst. Minnena är fortfarande för starka och sorgen fortfarande för stor. Beslutet ger henne rätt i sak, men det hjälper henne inte att få tillbaka pojken som en gång kallade henne mamma.
***
De var naiva när de bestämde sig för att bli familjehem. Det är så Åsa uttrycker det när hon tänker tillbaka på åren då hon och hennes make hade uppdraget från kommunen att ta hand om Lukas som inte kunde bo hos sina biologiska föräldrar. Han var sex år när han flyttade in, tolv när han lämnade.
– Vi gjorde allt för det här barnet och vi gav honom en så bra uppväxt som vi bara kunde. Vi ville inte att han skulle känna sig som ett placerat barn, utan ett vanligt barn. Men tyvärr så fungerar inte det utifrån hur förvaltningen och nämnden arbetar.
Turerna mellan familjehemmet och socialförvaltningen har minst sagt varit många. De aktuella åren, som Åsa går igenom i kronologisk ordning, kantades av konflikter parterna emellan. Familjhemmet ställde sig ofta frågande till hur socialförvaltningen resonerat i diverse beslut som rörde Lukas.
– Ta bara en sådan sak som att Lukas handläggare byttes ut vid upprepade tillfällen under hans placering hos oss. Det fanns ingen kontinuitet över huvud taget. Varje ny handläggare hade en egen idé om vad som var bäst för barnet, de ville sätta sitt eget avtryck. Det är så skrämmande att handläggare som byts varje år har så pass stor makt. Det är inte för barnets bästa.
När ett barn blir placerat enligt LVU (Lagen om vård av unga) i ett familjehem flyttas inte vårdnaden över de första tre åren. Därefter ska socialnämnden överväga om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning. I det här fallet gjordes dock ingen vårdnadsöverflyttning under de sex år som Lukas bodde i familjehemmet. Det innebar att familjehemmet hade lite att säga till om när det gällde stora beslut som rörde barnets liv.
– Ansvarsbiten var alltid så oklar. När det var läkarbesök skulle både vi i familjehemmet och den biologiska mamman vara med och det var oklart vem som kunde ta beslut. När det diskuterades att Lukas skulle byta skola blev vi och den biologiska mamman inbjudna till ett möte med skolan, men varken vi eller hon fick yttra sig. Det var Lukas handläggare som skulle besluta om hans framtid.
Den största konflikten gällde pojkens umgänge med sin biologiska mamma. Åsa säger själv att socialförvaltningen i ett tidigt skede uppgett att Lukas skulle få bo i familjehemmet under hela uppväxten, och att hon och hennes make aldrig fick uppdraget att förbereda honom på en hemflytt.
– Jag såg att han inte mådde bra av sina umgängen med den biologiska mamman. Efter varje tillfälle var han tyst och ledsen, menar hon.
I retrospektiv är det tydligt att de många konflikterna mellan familjehemmet och socialen skapade en ohållbar situation. När familjehemmet kallades till ett möte i december 2018 brakade alltihop. Fullständigt.
– Mötet handlade om att socialförvaltningen ville att pojkens biologiska mamma skulle bli mer involverad i Lukas liv. När jag ville diskutera vad jag ansåg var hans bästa blev vår handläggare rasande. Eftersom vi i familjehemmet inte var pojkens vårdnadshavare hade vi inte rätt att uttrycka någonting om hans framtid, det fick jag klart för mig. Jag förstod där och då att det här inte skulle sluta bra.
***
Åsa gråter när hon tänker på de där dagarna i början på maj 2019. Dagarna som JO kritiserar kommunen för. Dagarna som innebar slutet på Lukas vistelse i familjehemmet.
Under månaderna som passerat sedan mötet i december hade konflikten mellan familjehemmet och socialförvaltningen eskalerat ytterligare. Socialen ville att pojken skulle få utökat umgänge med sin biologiska mamma, något som familjehemmet starkt motsatte sig. Det var tydligt för Åsa att socialen ville säga upp henne och maken som familjehem.
– Vid ett tillfälle där under våren pratade jag med Lukas och förklarade att jag inte var säker på att han skulle få stanna hos oss. Det var ett fruktansvärt jobbigt samtal.
Början på slutet kom i form av ett sms. Mottagare: Lukas, avsändare: hans handläggare.
– Smset kom på fredagen den 3 maj. Där stod det att Lukas skulle få åka på utflykt på tisdagen, tillsammans med sin mormor och handläggare. Han blev jätteglad över att få åka på utflykt men jag förstod att det var nu de skulle ta honom ifrån oss. Jag bröt ihop fullständigt.
Åsa och hennes make fick själva ingen information förrän på "utflyktsdagen" då de blev uppringda av socialförvaltningen. I samtalet fick de veta att de blivit uppsagda som familjehem – med omedelbar verkan.
– Jag kommer ihåg att jag inte fick någon luft när beskedet kom. Mina luftvägar drog ihop sig av stresspåslaget. Bara en liten stund senare kom Lukas hem från skolan, redo att packa en väska till den påstådda utflykten.
Hur säger man till det barn som kallar dig för mamma att han inte längre får bo hos dig? En fråga som inte har något svar.
– Jag minns hur jag går ner för trappan till hallen där han står. Jag kramar om honom, och så säger jag: "du kan inte bo här mer". Han blir helt stel och säger att han inte vill åka från oss.
***
Hur gick det egentligen till när socialnämnden fattade beslutet att flytta Lukas från familjehemmet? På vilka grunder skedde uppsägningen och vilket underlag fanns att tillgå för nämnden när klubban slogs mot bordet? Mycket har legat i det fördolda och Åsa har själv inte fått någon information från varken förvaltningen eller nämnden efter att de blivit uppsagda som familjehem. Det var först i september i år, drygt två år efter att hennes värld slogs omkull, som frågetecknen blivit utropstecken, i och med JO:s beslut.
I JO:s utredning framkommer en rad brister som kommunen gjort sig skyldiga till och som framför allt rör dagarna då pojken flyttades från familjehemmet till ett akuthem.
När Lukas togs från familjehemmet den 7 maj, hade något sådant beslut inte fattats av nämnden. Dagen därpå kom istället beskedet från nämnden att pojken visst skulle få stanna kvar hos Åsa och hennes make. Den enda skillnaden var att vården skulle ske med stöd av socialtjänstlagen istället för LVU.
Eftersom Lukas redan hade flyttats från familjehemmet anser JO att nämndens beslut fattades på grunder som inte längre var aktuella. Händelsen kallar JO för "anmärkningsvärd".
Det slutar inte heller där. Socialförvaltningen, som inte alls ville att Lukas skulle få stanna kvar i familjehemmet, föreslog i en framställan den 9 maj att pojken skulle omplaceras till ett akuthem istället. Nämnden gick på förvaltningens linje och beslutet om omplacering togs därför samma dag.
JO menar att beslutet om omplaceringen gjordes utan att nämnden gjort en fullständig prövning av barnets bästa, samt att man inte haft ett barnperspektiv vid handläggningen av ärendet.
"Att omplacera ett barn som bott så länge i en och samma familj är en ytterst ingripande åtgärd. (....) Det har enligt min mening inte kommit fram något i ärendet som talar för att pojkens förhållanden i familjehemmet medförde att det fanns en så skyndsam omplacering".
***
Ja, JO ger Åsa rätt, men att ha rätt hjälper föga när man förlorat ett barn.
– Det är så det känns, att vi har förlorat en son. Men det är ingen som riktigt förstår det för vi var ju "bara" ett familjehem.
De två år som passerat har präglats av sorg. För Åsa har träningen blivit en ventil och hon har fått mycket stöd från personer som funnits nära familjen länge. I dag har hon lite kontakt med pojken som kallade henne mamma, men det var länge sedan de träffades.
– Man tror att kärleken alltid ska lösa allting, men det kan den inte.
Fotnot: Åsa och Lukas heter egentligen något annat.