Wilma Botvidsson har jobbat med sopor i 1,5 år och stortrivs. "Men med lite hjälp från sopslängarna skulle det bli ännu bättre".
Med enkla medel kan vi sopslängare göra livet för sopgubbar och sopgummor bra mycket trevligare. (De kallar sig så själva, även om renhållningsarbetare är den korrekta termen.)
Vi får följa med Robin Ulvengård och Wilma Botvidsson på en tur i Ramshäll i deras bil som tar 8,7 ton sopor och inser snabbt huvudproblemet: Plastskatten som infördes 1 maj 2020. Användningen av plastpåsar har minskat drastiskt sedan dess. Det är bra för miljön, men inte för sophanteringen.
– Sedan skatten på plastpåsar infördes använder många papperspåsar till sina sopor. Det funkar inte. Dels går de inte att knyta ihop, dels blir de blöta och går sönder, konstaterar Robin och Wilma.
Effekten blir, att när sopbilens lift tömmer tunnan, yr sopor åt alla håll. Dammsugarpåsar, aska, kaffesump och annat far ut i ansiktet på Robin och Wilma och flyger ut på gatan. Tid att sopa upp finns inte.
Drömmen för dem vore om vi alla la ALLT som ska ned i tunnan i antingen gröna påsar (matrester) eller i hopknutna avfallspåsar som finns att köpa på rulle.
– Problemet med lösa föremål i tunnorna har vi haft länge, men ihop med alla papperspåsar som går sönder blir det rätt ohanterligt, säger Robin.
Generellt har vi sopslängare på landet betraktats som "sämre" än dem i stan. Fler lösa, och felaktiga, föremål i tunnorna.
– Men i och med plastskatten har gränserna suddats ut, menar Robin, som sett både möbler, avgassystem, gardinstänger och slaktavfall i tunnor han hämtat.
"Att människor använder papperspåsar för sina sopor innebär mycket bekymmer för oss. Soporna yr omkring, eftersom påsarna inte går att knyta och oftast går sönder", säger Robin Ulvengård.
Wilma har jobbat med sopor i 1,5 år, Robin i 4. Tidigare körde han lastbil i många år. Båda stortrivs.
– Det är fritt och omväxlande eftersom vi byter turer då och då. Det är ett jättehärligt jobb!
En normal arbetsdag tömmer de 600 soptunnor. Kolleger som kör ensamma på landsbygden har 300. Det blir många hopp ut och in. En av jobbets fördelar, mycket rörelse, är också dess nackdel.
Kroppen tar mycket stryk och förslitningsskador i ländrygg och knän är vanliga. Även där kan vi sopslängare hjälpa till genom att vända tunnans handtag utåt och se till att vägen fram är skottad, så att de slipper rycka fram kärlen.
Om man tar bort de gröna påsarna är det bara en tredjedel av soporna som ska hamna här. Resten hade kunnat sorteras ut och återvinnas.
Det är dags att tömma bilen på Gärstadverket. Sopberget gör mig modfälld. Jag ser stekpannor, skor, virke, kläder...
– En del sorterar noga, andra slänger vad som helst i soptunnan, konstaterar Robin. Det är både ledsamt och onödigt. Linköping ligger i framkant och erbjuder alla möjligheter för oss invånare att göra rätt.
Det är inte bara för Wilma och Robin papperspåsar och lösa föremål ställer till problem. Det gäller även för den stora optiska sorteringsanläggningen som sorterar ut gröna påsarna, vars innehåll blir biogas.
När allt ligger i hopknutna plastpåsar har den lätt att snabbt skilja ut de gröna påsarna.
Men på banden jag ser är det en enda sörja. Det gör att det ofta blir stopp och processen tar längre tid. Batterier och andra miljöförliga sopor kan till och med förstöra delar av anläggningen.
När många sopor ligger lösa blir det svårare för den optiska sorteringen att särskilja gröna påsar från annat avfall.
Linda Genander jobbar med utvecklingsfrågor på Tekniska verken. Hon ser ut över sopberget.
– Om vi tar bort alla gröna påsar från det du ser, så är det bara en tredjedel som egentligen ska vara här. Resten hade kunnat sorteras ut och återvinnas.
Två tredjedelar av mitt halva ton sopor per år, efter att jag sorterat bort och låtit återvinna en del av det. Två tredjedelar av Sveriges 5 miljoner ton sopor, sedan en del lämnats till återvinning.
Hur svårt kan det va?