Det där drivet att göra uppror mot de egna föräldrarna och deras mossiga konventioner kan en av Sveriges största artister,Petter Aleksis Askergren, allt om. För om det mesta gick dåligt i skolan så ledde hans uppror desto längre.
– Uppror är bra, om det inte spårar ur. Uppror kan leda en på rätt spår, sa Petter som på onsdagen föreläste för niorna på Ånestadsskolan.
Petter är en av Sveriges mest anlitade liveartister. Han är 41 år och trebarnspappa, men stilen består. Sneakers, häng och keps sitter där de ska. Han har tusen järn i elden och det är nästan omöjligt att få en minuts pratstund med honom. Telefonen ringer i ett.
Efter föreläsningen ska han snabbt tillbaka till Stockholm för att spela in i studion, till albumet som släpps i höst. På nationaldagen ska han spela vid Slussen.
Rapparen och artisten Petter har ett stor socialt patos. Han har prisats för sitt arbete med att hjälpa barn med dyslexi, han jobbar för Barncancerfonden, har öppnat restaurangen Käk på Södermalm i Stockholm och gett ut boken "16 rader".
Karriären fick en raketfart när han 1999 fick hela tre grammisar efter hitarna Mikrofonkåt och Vinden har vänt. Han har gett ut tio album.
Men vägen var allt annat än rak. Han tackar många bananskal och en ständigt pushande mamma för att det inte gick åt skogen, som för så många av hans kompisar när han växte upp på Södermalm på 70- och 80-talet.
På den tiden delades inte adhd-diagnoser ut och dyslexi var tämligen okänt. Lärarna ville sätta honom i obs-klass, men mamman sa nej. Hon fixade och trixade för att han inte skulle lämna skolan helt, sonen som hade så svårt att sitta still, så svårt att koncentrera sig mer än korta stunder, som for mellan golv och tak. Diganoserna fick han långt senare, adhd först som vuxen. Det var en lättnad när bitarna föll på plats. Ett kvitto på att han är normalbegåvad, han som alltid känt sig "dum och akademiskt underlägsen".
– Mina föräldrar, pappa arkitekten och mamma i vården, hatade allt vad amerikansk kultur hette. Även charterresor till Spanien betraktades som amerikanskt, liksom Gröna Lund som de tyckte påminde om Disneyworld, så dit fick jag inte gå.
Somrarna bestod av "kulturresor" med föräldrarna i Europa. Till konstmuseer, kända monument och intressant arkitektur. Som 10-åring tvingades han med på krokikurs. Petter led.
När hans intresse för amerikansk hiphop – revolten! – vaknade stod det inte högt i kurs.
Men en del av statyernas och de kända konstverkens namn under "kulturresorna" hade fastnat i skallen. När han började rappa och blev hånad för att han gjorde det på svenska, han kunde ingen engelska trots språklinjen på gymnasiet, började han slänga in de namnen i sina texter.
Nu blev han tokhyllad. En rappare med ett litterärt, akademiskt djup!
Han var bra på något. Peppad av det pluggade han på Komvux, läste sitt livs första bok, Pärlan av John Steinbeck, lärde sig allt fler ord och utvecklade sina texter.
Niorna satt knäpptysta under den dryga timmen. Applåden efteråt var lång och varm.