Snabba fingrar över telefonskärmarna. Ögon som läser i snabb takt. Hela tiden ny information för hjärnan att processa. Information som är svår att ta in. På företaget Grafren i Linköping är tre av fem anställda från Ukraina och den här torsdagen håller de alla sina telefoner hårt i händerna. Erik, Mykhailo och Kateryna har svårt att koncentrera sig på jobbet. Hela tiden nås de av nyheter från hemlandet, uppgifter om nya bombningar. Pushnotierna från nyhetsmedier varvas med chattmeddelanden från vänner och familj som befinner sig i landet.
– Alla vi älskar är där, säger Kateryna Zhybak lågt.
Torsdagsmorgonens nyheter om att Ryssland invaderat Ukraina var svår för arbetskollegorna att ta in. Visst har de varit oroliga en längre tid, men aldrig hade de kunnat tro att deras närmast anhöriga skulle hamna mitt i kriget. Deras familjer bor alla i västra Ukraina.
– Vi tänkte att de var ganska säkra där, säger Erik Volodymyr Khranovskyy.
Han kom till Sverige för 16 år sedan och har under majoriteten av sin tid här arbetat som forskare på Linköpings universitet. För några år sedan valde han, tillsammans med forskarkollegan Mykhailo Zhybak, att starta företaget, som tillverkar högteknologiska textilier av grafen. När de gick hem från jobbet i onsdags kväll var allt som vanligt. När de återvände i morse var allt förändrat.
– Jag blev chockad när jag såg nyheterna. Det var jag först när jag pratade med min mamma på telefon som det blev verkligt för mig, säger Erik.
I samtalet fick han veta att bombningarna skett inte långt från det område där föräldrarna bor.
Kollegan Mykhailo visar ett klipp i sin mobil. Det är hans före detta chef som filmat ryska helikoptrar med siktet inställt på en av flygplatserna. Ljud från rotorblad och rök stora rökmoln i fjärran.
Erik pekar på rökpelaren som stiger upp från Tekniska verken någon kilometer från kontoret på Industrigatan.
– Ser du? Så ser det ut överallt i Ukraina just nu.
Mykhailo fyller i på engelska:
– Varenda stor stad bombas. De flesta av mina vänner som bor i de större städerna har tagit sig till sina föräldrar på landsbygden. Många har panik. Ingen är säker i Ukraina.
Från hemlandet kommer täta rapporter. Deras anhöriga köper på sig bröd, socker och bensin. I vissa delar av landet får bilarna endast tankas med max 20 liter. Erik, Mykhailo och Katerynas familjer och vänner är överens: De vill inte lämna Ukraina.
– Det är deras land. Mina föräldrar planerar att gömma sig i garaget, säger Erik.
Han brukade hälsa på föräldrarna hemma i Burshtyn varje år men pandemin har hindrat honom från att återvända till sina hemtrakter de senaste åren. Efter det senaste dygnets händelser vet han inte när han kommer få se sin mamma igen.
– Efter i dag är jag inte säker på någonting längre.
De tror alla tre att kriget kommer att pågå i år. Ukraina kommer inte att vika ned sig, säger de.
– Före attacken var Ukraina ett splittrat land, rent politiskt. Men så fort första bomben slog ned hände något. Det var en bra sak som Putin gjorde, han enade landet, säger Erik.
Han och Mykhailo har olika åsikter om vad västvärlden nu måste göra. För Mykhailo är det bland annat obegripligt hur Europa i flera år köpt köpt gas från Ryssland.
– Vi borde ha försvagat Ryssland rent ekonomiskt för länge sedan. Krig är soldater och kulor. Men också pengar.
Men Erik tror att de hårda sanktionerna slår fel. De drabbar lokalbefolkningen och inte de som verkligen borde försvagas: maktens män med Putin i spetsen.
– Krigsföring kan inte besvaras med ekonomi. Jag tycker verkligen inte att Nato ska bomba Ryssland. Ukrainare är inte intresserad av Moskva! Men västvärlden måste hjälpa till att desarmera ryska flygplan och helikoptrar som befinner sig på ukrainsk mark.
När de får frågan om hur det känns att vara här, på ett kontor i Linköping, medan deras närmaste är där borta, i ett begynnande krig, blir de tysta. I deras sänkta blickar finns svaret.
– Det enda vi kan göra härifrån är att sprida ordet om Ukraina och hoppas att omvärlden och Sverige ställer upp, säger Mykhailo.
– Min familj vill inte oroa mig. De säger att allt kommer att bli bra, säger Kateryna.
Rösten är svag och bakom glasögonen är hennes ögon blanka. Mobilerna fortsätter att blinka.