Vi ses på Babettes. Hon kliver in, drar av sig mössan och beställer en kopp te. Att hon är en av kommunens makthavare är det nog ingen som vet här.
– Ingen känner igen mig, säger hon och verkar nöjd med sakernas tillstånd.
Hon tycker om att vara politik, och inte person. Det ger henne en möjlighet att leva det vanliga liv hon säger att hon vill leva.
– Går jag på föräldrasamtal är det ingen som ber mig om att till exempel gräva upp en gata, säger hon och skrattar.
Trots sin relativa anonymitet är hon en av 79 politiker som beslutar om det som rör stans alla 153 000 invånare.
Hon leder fullmäktiges minsta parti, Vänsterpartiet, som i senaste valet fick tre mandat. Gruppledaransvaret övertog hon från Monica Ericsson i samband med valet 2014. Det är en roll hon gärna vill behålla efter nästa val.
Däremot skulle hon mer än gärna byta bort sitt uppdrag som politisk sekreterare. Det uppdraget innebär i princip att hon ska vara sin egen alltiallo, sitt eget bollplank och sin egen diskussionspartner.
Vådan av att vara ett litet parti är man måste göra det mesta själv, konstaterar hon lätt sarkastiskt.
Jessica Eek är förvisso politiker, men inte bara. Hon också sjuksköterska. Hon betonar det.
– Mitt mål och min dröm är att kunna jobba som det någon gång i framtiden. Men jag har svårt att få ihop det med ett vanligt liv just nu, säger hon.
Skälet till att hon hoppade av var nya arbetstider på akuten där hon jobbade. Som frånskild mamma skulle livet med helgjobb varannan vecka och barn – varav ett barn med autism – den andra halvan, bara bli jobb. Hon hoppade av. Bytte bana och jobbade under en tid som IT-konsult.
Politiskt intresserad har hon varit länge. Skälet, säger hon, är att hon tycker vansinnigt illa om när något går fel
– Jag är nog lite perfektionist, vill ha ordning och reda.
Ja, och så är det också det där med den korta stubinen. Hon ser bokstavligt talat rött när saker – som hon ser det – inte blir som hon tycker vore bäst.
Det politiska intresset vaknade i 15-årsåldern i uppväxtårens Tranås. Hon började i SSU någon gång runt 1995. Tröttnade på partiet och gick ur 2004. Efter det låg politiken lite i träda fram till 2011 när hon blev medlem i Vänsterpartiet:
Möjligen var det där med partipiskan som gjorde att hon hoppade av S och så småningom bytte till V.
Hon vill nämligen, säger hon, i alla lägen kunna stå för sina åsikter.
Socialdemokraterna håller sin partipiska, och det är både partiets styrka och svaghet, tycker hon. Själv föredrar hon ett politiskt liv utan piskor och säger:
– Vänsterpartiet har ingen partipiska.
Tillägger, när hon ser min tveksamma min:
– Det är faktiskt helt sant, vi har inte det, vare sig nationellt eller här i Linköping.
Priset för avsaknaden av partipiskan är ett individualistiskt parti, som ibland spretar väldigt. Möjligen en förklaring till att partiet har svårt att locka de stora massorna, tror hon.
Trots partiets blygsamma storlek tycker hon ändå att Vänsterpartiet påverkar dagens politik i hög grad.
– Kanske inte så mycket här i Linköping, men på ett nationellt plan gör vi absolut det, säger hon.
Jessica bor i Vikingstad, med sambo och sina två barn, sin katt och sambons hund. Att hon lever tillsammans med kvinna är helt oproblematiskt säger hon.
– Det känns verkligen skönt att vi har kommit så långt att detta att leva i en samkönad relation inte längre är en fråga. Ingen bryr sig.
Å andra sidan, påpekar hon, ska man inte inbilla sig att kampen är över och att vunna rättigheter är för evigt.
Som exempel tar hon det framgångsrika lesbiska bowlinglaget i 1930-talets Berlin – då helt accepterat. Bara några år senare var homosexuella en grupp som mördades av naziregimen.
Rättigheter försvinner i dag också, säger hon och tar som exempel de allt hårdare kraven kring LSS.
– För två år sedan trodde vi att personlig assistans var säker. I dag är det något helt annat och människor får hela sina liv omkullkastade.
Hon är besviken på politiska kolleger, om än i andra partier.
– När till och med S och MP tycker att det är okey att börja skära i människors liv och trygghet då måste det finnas någon som säger emot, säger hon bestämt.
Är det bara ni som gör det?
– Nu har vi liberalerna i LSS frågan, men annars är det vi som ensamma står upp för rätten att få leva ett normalt liv.
Politik måste göra skillnad i människors vardag. Det är vad som driver henne. Hon tror att hennes parti kan bli mångas val om två år. Skälet är att hon tror att många upplever välfärden som hotad.
– Man blir kanske inte vänster förrän de egna privilegierna hotas, så krasst är det nog, konstaterar hon.
Jessica Eek tror på att åstadkomma saker tillsammans och är övertygad om att det också finns en vilja att betala skatt till det gemensamma som vård, exempelvis.
– Folk inser att det är billigare att betala skatt än avgifter. Man vill ha ett skyddsnät som fångar upp en.
Utanför politiken lever hon ett lugnt liv. Gosar med Castor, katten, tittar på serier på Netflix och gör andra vanliga saker som hör till vardagslivet.
Samtidigt erkänner hon att det kan vara svårt att släppa politiken även när hon inte jobbar.
– Jag kan aldrig inte ta en diskussion, och det är ibland skitjobbigt. Särskilt för mina kompisar.
Om två år är det val. Frågor som ska lösas eller åtminstone hanteras fram till dess är det redan nämnda. Som LSS, men också flyktingmottagning, integration och vinster i välfärden.
Att ta emot nyanlända ser hon inga stora bekymmer med. Hon jämför de drygt 600 som kommunen ska fixa boenden åt under 2017 med alla tusentals studenter som kommer varje läsår.
– Det går att ordna, säger hon.
En fråga hon särskilt brottas med är vinster i välfärden. Med kompisar som jobbar inom privat äldreomsorg och ett barn som går på friskola är det lite som att gå på glas, beskriver hon. Man får se upp var man sätter fötterna, eller rättare sagt vems tår man kliver på.
– För min del är frihet och valmöjligheter otroligt viktiga. Men det måste inte betyda att någon måste tjäna pengar på detta. Jag är säker på att det kommer att finnas både omsorgsalternativ och friskolor även om de inte får gå med vinst.