Församlingsgården i Askeby var proppfull av alla människor som var där för att de tycker att det enda rätta är Rukshan - här tillsammas med sin mamma Nisansala Durayalage och pappa Amila Wathuthanthrige - ska få stanna.
Men det är inget som Bankekindsborna, eller för den delen Askebyborna, stillatigande tänker finna sig i.
– Nej det är så fel. Rukshan har hela sitt liv här, säger Sofi Larsson som blivit något av en extramamma för Rukshan. Hon är också den som är en hjälpande mellanhand mellan Rukshans familj och myndigheter som skola och Migrationsverket.
En mörk kväll i november är det lite som en folkvandring till församlingsgården i Askeby. Det blir snabbt trångt i lokalerna. Hit har fotbollskamraterna i Örtomta GOIS kommit, klasskompisar och vänner, både ungdomar och vuxna. Totalt är det över 100 personer här.
Alla med samma mål i sikte. De vill visa sitt stöd för 15-årige Rukshan och hans familj, i förhoppningen att de ska få stanna i Sverige
– Det enda rätta är att Rukshan och hans familj får stanna i Sverige, säger Sofi Larsson som tagit initiativet till mötet.
Sofi Larsson, extramamma och den som lagt åtskilliga, både timmar och dagar, på att vara mellanhanden mellan Rukshans familj och myndigheterna, framförallt skola och Migrationsverk.
Johanna Elander, ungdomspastor i ESK- Pingstkyrkan i Askeby håller med.
– Det här är nog de snällaste människor man kan föreställa sig. Man tar dem till sitt hjärta, de är hjälpsamma och så lätta att tycka om. De ställer alltid upp, säger hon.
Hon berättar att "Rucke" som han kallas av sina vänner, också är engagerad i församlingen genom arbetet som ungdomsledare för mellanstadiebarn.
– Han stannar alltid efteråt och hjälper till med städningen, säger hon och tillägger att Rukshan också går på konfirmationsundervisning i Ryttargårdskyrkan inne i Linköping, där han också fått många vänner.
Familjen kom till Sverige, på lite krokiga vägar, 2015. Då hade de varit på flykt från Sri Lanka sedan 2012. Landet har i decennier härjats av konflikten mellan singaleser (den folkgrupp som innehar regeringsmakten) och folkgruppen Tamiler. Mellan åren 1983 och 2009 rådde i princip inbördeskrig i landet.
– Amila, som Rukshans pappa heter, hjälpte en tamilsk familj att ta sig till en flygplats och efter det misstänktes han felaktigt för att tillhöra den militära gruppen Tamilska tigrarna, situation blev till sist ohållbar. De blev tvungna att fly, berättar Sofi.
Amila som sitter bredvid oss, nickar instämmande. Han kan lite svenska, och Rukshan rycker också in och översätter när vi pratar.
Rukshan Wathuthanthrige var bara tre år när familjen flydde från Sri Lanka. I dag är han 15 år och har bott större delen av sitt liv i Sverige. Till vänster mamma Nisansala Durayalage.
Rukshan var tre år när familjen fick ge sig av. Efter några år i Schweiz och i Italien kom de till Sverige. Det var då de fick det välmenande men, skulle det visa sig, felaktiga, rådet att vänta med att söka asyl till 2017. Något som låg familjen i fatet när de sedan gjorde det. De fick avslag 2019.
Turerna hos Migrationsverket har blivit många. Familjen har överklagat och för varje gång har det gått flera år innan beslut kommit. Det sista avslaget fick de i slutet av 2022.
Familjen Larsson, där Ola är pappa, jobbar hårt för att Rukshan och hans familj ska få stanna i Sverige.
Under hela tiden i Sverige, bortsett från en kortare period i början, har Rukshans föräldrar jobbat och försörjt familjen helt utan stöd från stat eller kommun. Amila har jobbat inom jordbruket och Nisansala, Rukshans mamma, har jobbat som personlig assistent.
För de flesta gäller att man får jobba under asylprocess, enligt Migrationsverket. Men så snart avslaget kom 2022, så upphörde arbetstillståndet att gälla.
Amilas tidigare arbetsgivare, Sonia Sunesson, har skrivit till Migrationsverket och berättat hur svårt det är för lantbrukare att hitta personal.
– Vi ville verkligen behålla Amila i jobbet som lantarbetare. Men hans indragna arbetstillstånd gör att vi inte får anställa honom. Nu står vi utan personal.
Detsamma gällde för hustrun Nisansala som var anställd hos ett omsorgsföretag.
Ironin i det här är att familjen hade kunnat byta spår, som det heter. Från asylsökande till arbetskraftsinvandring. Något som Migrationsverket med största sannolikhet hade sagt ja till. Det tror i alla fall David Lönnborg, advokat på advokatfirman Wagnsson, som nu företräder familjen juridiskt. Det är brist på både lantarbetare och personliga assistenter, konstaterar han.
– Men tyvärr. Här blir deras sena asylansökan det som hindrar ett spårbyte.
Sedan strax före jul förra året, har Rukshans föräldrar inte haft tillstånd att jobba. Några kommunala stöd har de inte heller. De bor som gäster hos en familj och lever annars på lite sparade pengar, tillsammans med det som Bankekinds- och Askebyborna ibland samlar in av både pengar och andra nödvändiga saker.
Familjen är glad över att så många dyker upp för att stödja dem och Rukshan säger att familjen så gärna vill stanna i Bankekind. Här trivs de och har fått många vänner.
– Jag skulle bli så ledsen om jag måste flytta och jag skulle sakna alla, säger Rukshan och nämner särskilt både sin "extramamma" Sofi och hennes familj, och inte minst fotbollen.
Rukshan har många kompisar, inte minst fotbollskompisarna i Örtomta Gois.
Men Rukshans familj är pressad och oron gnager. Oron över att de när som helst kan få ett besked att de genast måste ut ur landet.
Men Rukshan då, han kom hit som sexåring och är nu 15. Han har levt större delen av sitt liv Sverige, vad säger lagen – inte minst barnkonventionen – om hans situation?
Barn upp till en viss ålder, anses av svensk lag, ha större anknytning till sina föräldrar än till Sverige. Då är inte vistelsetiden i sig ett hinder för att utvisas ur landet. Vilket också var den bedömning som Migrationsverket gjorde när de senast tittade på familjens situation 2019. Rukshan var då nio år.
Men nu har åren gått och Rukshan har hunnit fylla 15 år. Han har ett eget socialt liv. Han spelar fotboll, han går på konfirmationsundervisning och lever sitt liv som de flesta tonåringar. I alla fall nästan. För få ungdomar i hans ålder tvingas leva med oron ¨över att plötsligt behöva bryta upp och lämna allt som fram till nu varit hans liv.
I Sri Lanka har familjen knappt någon släkt eller andra kontakter kvar. För Rukshan, som gått hela sin skolgång i Sverige, skulle det dessutom betyda att han plötsligt blir analfabet. Det singalesiska alfabetet är väldigt långt från det svenska.
Rukshan har många vänner, både unga och vuxna och alla tycker att det enda rätta är att han och hans familj får stanna i Sverige. Han och pappa Amila, (båda har efternamnet Wathuthanthrige) hoppas på positivt besked från Migrationsverket.
Det är bland annat de argumenten som advokat David Lönnborg använt i sina försök att få Migrationsverket att nu börja titta närmare på Rukshans situation, snarare än hans föräldrars. Att Migrationsverket häromdagen plötsligt meddelade att familjen får fyra månaders visum kan vara ett tecken på att det är på gång, hoppas han.
– Varken han eller hans föräldrar har varit tillbaka i det land han föddes i, sedan flykten. Han har hunnit bli 15 år och har skapat sitt liv här. Min bedömning är att reglerna öppnar för att han ska få stanna.