När hon tar del av Barbros berättelse känner hon igen den frustration och vanmakt som många anhöriga känner, oavsett om det handlar om ett myndigt barn som far illa, eller en annan anhörig.
– Många anhöriga har det jättetufft, jag vet det. Självklart vill man hjälpa till, men det går inte att tvinga myndiga människor mot deras vilja. Det är dock viktigt att fortsätta göra orosanmälningar till oss.
Men hon har ju redan orosanmält utan att något hänt!
– Jo, men flera anmälningar signalerar till oss att problemet inte är av tillfällig art, utan består. Vi är skyldiga att utreda fallet och kontakta brodern, igen och igen. Det låter som om det i det här fallet handlar om att jobba med broderns motivering.
Hon befarar att brodern kan bli vräkt . . .
– Om grannar eller fastighetsägare också gjort en orosanmälan till oss ökar det incitamentet för att gå vidare med ärendet.
Varför åkte ni inte bara dit och kollade läget?
– Det ska oerhört mycket till om vi ska agera mot den enskildes vilja. Men visst, om vi vid ett hembesök bedömer att en människa är en fara för sitt eget liv och har ett långtgående missbruk, kan vi ta hjälp av sjukvården och begära en läkarbedömning. Först därefter kan det bli aktuellt med LVM, lagen om tvångsvård av missbrukare.
Finns det något mer Barbro kan göra?
– Ja. Jag tycker absolut att hon ska vända sig till S:t Larsmottagningens anhörigdel. Det har hänt mycket där sedan hon var i kontakt med mottagningen för fem år sedan. Där får hon bra stöd och vägledning hur hon kan gå vidare.