Oroligheterna är inte ett polisproblem

– Min erfarenhet är att många vill att polisen ska ta på sig ledartröjan. Det är synd egentligen för det finns kommunala instanser som borde värna mer om sina medborgare, säger kommissarie Johnny Lindh.

I tio år var han närpolischef i Stockholmsförorten Rinkeby. Idag är han kommissarie för Västerortspolisen där bland andra Tensta, Rinkeby, Kista och Husby ingår.

Den 22 maj hålls en konferens i Linköping om hur social oro kan förebyggas och motarbetas. En av talarna är Johnny Lindh, ledare för projektet ”Metodhandbok för samverkan mot social oro” som startades i Stockholm 2011.

Efter upploppen och konflikterna i Skäggetorp, Ryd och Berga de senaste veckorna har röster höjts med krav på nyöppnade närpolisstationer, bland annat från kommunalrådet Paul Lindvall (M).

Johnny Lindh säger:

– Min erfarenhet när jag började för tio år sedan och vi hade upplopp, bussar som blev stenkastade och liknande, är att frågan alltid blev ”var är polisen?”. Idag har man mer insett att det är ett socialt problem, det är ju underliggande social oro som orsakar de här konflikterna.

Samtidigt är Lindh en stark förespråkare för just närpoliskontor i socialt utsatta områden:

– Det är absolut avgörande att polisen finns i området. Framför allt är det viktigt med en lokalpolis som kan stödja den övervägande majoriteten invånare i området så att de känner sig trygga, och mobilisera civilsamhället. Finns det ingen polis där så är risken att de andra krafterna tar över, säger han.

I Corren 11 april intervjuades en grupp unga vuxna personer med kriminellt förflutet i Skäggetorp, som beskrev att de inte tillhör något gäng men sa sig ”företräda Skäggetorp”. De berättade bland annat att de ansåg att polisen försuttit sina chanser till dialog med Skäggetorpsbor, att de ser sig tvingade att ta över polisens jobb och att de förbjuder tonåringar i området att inte ha något samröre med polisen.

Västerortspolisens kommissarie Johnny Lindh säger sig känna igen beteendet från andra socialt utsatta stadsdelar med liknande konflikter.

– Det är ofta några kriminella äldre som styr en stadsdel, rekryterar yngre och de vill inte att polisen ska vara där och störa dem, säger han.

Faran med det är att ett parallellt makt- och rättssamhälle kan uppstå, beskriver Lindh.

– Vanliga boende blir en slags gisslan i sitt eget bostadsområde. De vågar inte prata och vågar inte anmäla saker. Det här är något som många lever under i våra utsatta stadsdelar idag.

Efter gängbråk, skottlossningar, knivangrepp, stenkastning mot poliser, bränder och egensinnigt upprättade vägspärrar där personer som polisen menar tillhör kriminella grupperingar tog sig rätten att kontrollera förbipasserande fordon, viner just nu ordet ”samverkan” i luften i Linköping.

I Linköping har olika instanser talat i åratal om samverkan, men fortfarande fungerar den inte här, varför är samverkan så svårt?

– Min erfarenhet är att relationen människor emellan måste fungera. Att man har en gemensam bild och vill till samma mål. Sedan har man olika verktyg för att nå dit. Men det är inte helt enkelt när myndigheter, privata bostadsbolag, ideella föreningar och andra med olika förutsättningar ska samarbeta, säger kommissarie Johnny Lindh.