Hemma hos Judith McKenzie finns det prylar från olika resor hon gjort under livets gång. En blandning av saker från Afrika, Ungern och delar av Europa smyckar hennes hem och ger intuitioner om att hon är väldigt berest. Dock har hon fastnat lite extra för kulturen i Afrika och försöker också leva efter Gambias motto "It's nice to be nice" (översättning, det är snällt att vara snäll).
– Jag tycker om glädje, kärlek, empati och respekt. Det är nog därför jag har fastnat för ordspråket och tycker att vi skulle ha det tänket lite mer här, säger Judith och fortsätter:
– Samtidigt är det spännande med olika bakgrund, etnicitet och olika kulturer. Man lär sig extremt mycket.
Hennes nyfikenhet har tagit henne ut i världen och länge har hon haft en önskan att få jobba i Afrika. Dock är det svårt att få jobb där då man ofta behöver en organisation bakom sig.
– Jag försökte få jobb på Ving för jag tänkte att jag borde vara en perfekt reseledare då jag är lite till åren och har träffat alla typer av människor. Jag skrev till dem och hade lite attityden att "här kommer jag"... Men jag fick bara ett "nej, tack" till svar, berättar Judith och skrattar.
Över julen 2018 åkte Judith och hennes syster till Gambia. Det blev några resor och insikten om fattigdomen och att det finns mycket att göra för att hjälpa invånarna i landet fick henne att agera. Hon började samla in kläder, leksaker, pengar och annat nödvändigt för att kunna åka tillbaka och hjälpa till. Sexton banankartongerfylldes med nödvändigheterna och skickades med en container till Gambia. De pengar hon samlade ihop genom vänner och bekanta köpte hon ris, lök och annan mat för och åkte ut med på landet för att dela ut i de fattiga samhällena.
– Man kan alltid hjälpa till på något sätt. Sedan får man lära sig lite under tidens gång vad man kan göra och inte göra. Det går att göra jättemycket, men det gäller att ha pengar och att hitta människor man kan lita på. Alla har ett öde och en historia men om den är skarvad eller sann vet man inte riktigt. Jag är extremt naiv och litar på folk generellt men visst har jag förstått i efterskott att det inte riktigt varit som jag trodde från början, förklarar Judith allvarligt och fortsätter:
– Det är fattigt och alla behöver pengar. Men sen kanske jag kunde ha hjälpt någon som behövde min hjälp mer.
Resandet har också gjort att Judith fått en större tacksamhet och förståelse för hur bra vi har det i Sverige.
– Vi har det så himla bra. I dessa tider med corona när folk blir arbetslösa har vi ändå en trygghet. Vi blir inte helt utlämnade. I många afrikanska länder finns det ingen pension, inga sjukförsäkringar och ingen arbetslöshetsersättning. Man får förlita sig på att någon hjälper till om man inte har någonting själv, förklarar hon.
När hennes tid i Gambia gick mot sitt slut slog corona ner som en blixt från klar himmel. Både landet och luftrummet stängdes ner och länge var det ovisst hur länge hon kunde bli fast i landet. Hon hade kontakt med ambassaden och utrikesdepartementet – men till en början var det endast flyg som fått tillstånd genom andra länder som hade vissa ströplatser över till europeerna som var fast. Judith ville inte sätta sig på ett plan som tog henne ut till Europa där det var osäkert om flygen till Sverige ens skulle gå då allt fler flyg ställdes in. Till slut var det över 300 svenskar som registrerat sig som strandsatta i Gambia, vilket gjorde att Sverige skickade ut ett plan.
– Alla kom inte med så det är fortfarande folk kvar där nere. Men om jag förstått det rätt ska UD försöka skicka ut ett plan till, berättar Judith.
Väl hemma i Sverige var hon med om en surrealistisk upplevelse. På Arlanda var det helt tomt och när hon väntade på tåget till Linköping var hon helt ensam på perrongen. Veckorna efter var fyllda av en stark oro.
– Jag har varit ganska rädd och var frågandes över var corona var. Jag stod på jobbet och funderade på om viruset fanns i korridoren och det var ganska obehagligt när man inte varit med från början, förklarar hon.
Har du kommit in i någon slags vardag nu då?
– Nej. Jag har varit hemma i fyra veckor och har landat med kroppen men inte med knoppen. Jag är här men är lika mycket där. Det tar en stund att landa. Jag orkar inte samla ihop mig riktigt än.