Förmiddagssolen strålar över Linköping, och Universitetssjukhuset, när Vårdförbundet inväntar de 100 sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor som ska delta i strejken. Flera verksamheter omfattas, däribland akutmottagningen, infektionskliniken och kirurgiska kliniken.
Bakgrunden till strejken är att Vårdförbundet och Sveriges kommuner och regioner, SKR, inte har kommit överens i förhandlingarna om det nya kollektivavtalet.
– Vi behöver skapa tryck för att få till ett bra avtal så snart som möjligt, säger Vårdförbundets Amanda Barkarö, lokal konfliktledare.
Facket vill se förkortad arbetstid, men det kravet har inte mötts.
– Vi har haft många avstämningsmöten med kollegorna i regionerna och vi är överens om att det är ett tufft krav som de har kommit med. Det är inte möjligt att tillmötesgå kraven. Men självklart måste vi titta på olika arbetsmiljöfrågor. Men det krav man har ställt är inte möjligt att möta, säger regionstyrelsens ordförande Marie Morell (M).
Maria Stenow är en av de sjuksköterskor som tagits ut i strejk. Till vardags jobbar hon på reumatologiska kliniken på US, men nu vandrar hon med Vårdförbundets strejktåg över Linköpings gator, bort från sin arbetsplats.
– Det känns ganska stort, unikt och nödvändigt, säger hon om strejken, men lyfter också att det är tråkigt att det ska behöva gå så långt.
På reumatologiska kliniken är arbetsbelastningen förhållandevis okej om man jämför med slutenvården, menar Maria Stenow, men hon framhåller att de trots allt också är underbemannade till följd av besparingar.
– Det börjar verkligen märkas hos oss också. Vi har inte så mycket övertid och vi får ofta våra raster, men det känns helt sjukt att vi ska känns oss bortskämda för att vi får gå på rast. Det är egentligen självklarheter, säger hon.
En av de strejkande sjuksköterskorna berättar att hon, dagen till ära, firar 20 år som utbildad sjuksköterska. För nio år sedan lämnade hon slutenvården för en av de verksamheter som nu deltar i strejken.
– Jag jobbade mig sjuk på grund av stress, säger hon som förklaring till flykten från slutenvården.
Sjuksköterskan, som vill vara anonym, berättar att det inte alltid fanns möjlighet att ta ut raster eller ens gå på toaletten. Det fattades ofta medarbetare och dubbelpass, där hon och kollegorna blev beordrade att stanna kvar efter sitt redan avverkade pass, var inte ovanligt. Genom samtal med gamla kollegor har hon fått uppfattningen av att situationen inte har förbättrats.
– Det har väl tvärtom blivit värre och värre, säger sjuksköterskan.
Catarina Sved är biomedicinsk analytiker på fysiologiska kliniken på US, men nu har även hon tagit av sig arbetskläderna för att delta i Vårdförbundets strejk.
– Jag har jobbat med det här i över 30 år och jag har aldrig funderat på att byta jobb, men med tanke på hur arbetsgivaren ser på oss, våra löner och våra arbetsvillkor känns det inte som ett jobb jag kan rekommendera ur den synvinkeln, säger hon och tillägger:
– Men som jobb är det världens bästa. Jag älskar att träffa mina patienter varje dag.
Den strejk som nu har blivit verklighet är den första på 16 år – och den handlar om att "sätta press på arbetsgivaren". Det menar Emma Klingvall, avdelningsordförande för Vårdförbundet i Östergötland.
– Vi vill genom vår blockad och strejk visa att vården inte fungerar utan våra medlemmar och utan att våra medlemmar jobbar utöver sin ordinarie arbetstid.