En del av stenkastarna är kända av polisen. Nu pågår utredningsarbetet mot dem i andra delar av polisorganisationen. Michaela Lingeby och de andra områdespoliserna fortsätter sitt arbete: Bygga kontakter, förebygga brott.
– Vi har behövt prata med många och bemöta rykten om vad som hände på påskdagen. Många tror att de vet hur det var, att polisen började provocera. Det var inte så. Vi gick ur vår bil för att prata med några personer, som vi gör hundratals gånger varje arbetspass, säger Michaela Lingeby, en av områdespoliserna som fick stenar kastade mot sig.
Efter påskens upplopp med aggressivt våld mot poliser kände hon, liksom många kollegor, en ledsenhet, trötthet, hopplöshet. Nu, efter flera arbetspass och möten med människor som visar uppskattning för polisens närvaro, känner hon sig gladare och stärkt:
– Vi har fått så mycket backning, tacksamhet, blommor, fikabröd. Det bor så många goda och bra personer i Skäggetorp, säger Michaela Lingeby.
På skärtorsdagen var hon ledig och följde på corren.se och andra plattformar hur situationen i Skäggetorp urartade. Att se kollegorna angripas och skadas fick henne att må dåligt och önska att hon var där, för att kunna hjälpa, bidra.
Fler poliser vi talar med beskriver hur de kände frustration, ilska, vanmakt. Flera tänkte: Här skadas allt vårt kontaktskapande, allt som vi kämpat för att bygga upp i området.
På påskdagen aviserar Rasmus Paludan att han tänker återvända till Linköping för att demonstrera utan tillstånd. Michaela Lingeby är i tjänst och står med kollegor från områdespolisen i Skäggetorps centrum och ser torget fyllas av ungdomar, vuxna män, familjer.
Corren är där en stund före poliserna. Utanför närbutiken hänger fem-sex svartklädda tonåringar. De skrattar när stenarna flyger genom luften. En ny sten plockas från marken; kastas upp mot kompisarna på gångbron intill centrumbyggnaden.
Än så länge är det på skoj. Testkast.
Rasmus Paludan syns inte till. Klockan blir ett, halv två. Över centrumtorget vilar nu en osynlig matta av något som känns men inte går att ta på; ett sorl i folksamlingen av undran, en elektrisk förväntan, frustration, irritation. Varför händer inget? När ska det hända något?
– De som vill ha bråk kommer inte att släppa det här, säger en person som passerar förbi oss reportrar.
Och så blir det. När Michaela Lingeby och några kollegor kör sin polisbuss vid huslängorna bakom Skäggetorps vårdcentral ser de en grupp ungdomar de vill tala med. Det är områdespolisens arbetssätt, att iaktta och prata med folk.
– Vi går ur för att prata med ungdomarna. Då ser en kollega hur personer kommer springande bakom oss med stenar och de börjar kasta på oss. Vi måste ta skydd i bussen, berättar hon nu efteråt.
Skåpbilens rutor har just krossats. Tändvätska har sprutats in i hytten. En stor grupp människor klungas runt bilarna för att se vad som ska hända nu. Påskdagen, 17 april.
Bland de som riktar våld mot poliserna finns flera ungdomar som områdespoliserna brukar ha kontakt med, känner till och har engagerat sig i. Hur har angreppet påverkat förtroendena, kontakterna? Går bakslaget att reparera?
Michaela Lingeby dröjer några sekunder. Sedan säger hon:
– Vi har träffat på en del av dem nu efteråt. Vi märker att en del är oroliga. De förstår att den som gjort fel riskerar att bli inlåst och de vet nu att straffet för blåljussabotage är långt. Men vi områdespoliser jobbar på som vi gjort förut. Vi finns här. Utredningarna som andra kollegor gör mot vissa pågår samtidigt.
Bilden togs på påskdagen, då Michaela Lingeby pratade med tjejer om gränser mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp. En tjej tycker att dansken hetsar, hon läser allt han skriver. "Jag tar skärmdumpar, mina kompisar skickar till mig och jag skickar till dem!" "Du kan bestämma dig för att protestera genom att inte läsa och inte sprida vidare", säger Michaela.
Fortfarande får poliserna frågor från folk om varför Paludan fick tillstånd att demonstrera och vissa ifrågasätter att polisen skyddade demonstrationen.
– Det är så demokratin ser ut. Det är ju den vi skyddar, säger Michaela Lingeby.
– Många kommer också fram till oss och säger att de inte står bakom våldet. De vill inte ha det så här där de bor, säger hon.
När vi står och pratar kommer en kvinna och en man med en flicka i vagn förbi oss på väg in i köpcentret. Pappan stannar till med vagnen, ett flyktigt leende mot polisen, flickan sträcker fram en maskros till Michaela. Hon skrattar, tackar. Säger till oss att hon hoppas att alla som är emot våldet ska känna mod och lust att röra sig ute och visa dem som sysslar med våld att andra inte står bakom dem.
Maskrosen har just lämnats till Michaela Lingeby av en liten flicka i en barnvagn. Blommorna har blivit många, poliserna har också fått fikabröd och uppskattande ord.
– Fler kanske kollar med oss eller sin hyresvärd eller någon förening vad man kan göra för att hjälpa till. Det där med knarkhandel och kriminalitet, det kan vara svårt för folk att göra något åt. Men detta, tryggheten och gemenskapen, där känner nog fler att de kan hjälpa till och förändra, säger hon.