Vår stad
Efter en diskussion som till och från pågått i decennier fick Linköping till slut en för sitt syfte speciellt uppförd museibyggnad. Byggnaden väckte en betydande uppmärksamhet.
En kväll i veckan före öppnandet fick museichefen Bengt Cnattingius berätta om byggnaden och dess utställningar i landets då enda radiokanal. Två dagar i sträck uppmärksammades själva invigningen på DN:s första sida med artiklar och foton. Tidningen skrev att museet genom utställningarna lyckats skapa en nyckel till Östergötlands kulturella liv.
"Ett ovanligt mänskligt museum" var Svenska Dagbladets omdöme, där olika viloplatser underlättade besöket. Tidningens arkitekturskribent Gotthard Johansson lyfte särskilt fram besökarens möjlighet att sitta ned i en äkta Karl Johansgrupp och bläddra i rader av konsttidningar.
I SvD beskrevs utställningarna som lättillgängliga och vackra utan att vara publikfriande. Johansson hävdade också att arkitekterna lyckats skapa en byggnad som visar såväl besökarna som föremålen hänsyn.
I juni 1939 rådde en tidig värmebölja. Enligt DN hade museichefen och landshövdingen kvällen före invigningen hjälpts åt att fylla museets lufttrummor med is. Invigningsdagen kom med högsommarvärme, 28 grader i skuggan. I hettan utanför museet konserterade folkskolans musikkår. Så anlände damerna i eleganta klänningar och vackra hattar medan herrarna svettades i mörka jacketter och höga hattar.
Invigningen förrättades av kronprinsen, sedermera Gustaf VI Adolf. I sitt tal berättade han om sina egna erfarenheter av östgötsk arkeologi. Kronprinsen avslutade talet med förhoppningen att museets verksamhet skulle nå till de vidaste lagren av länets befolkning.
DN skrev att talen vid invigningen var många och långa, men trevliga. Chefen för Nationalmuseet sa sig avundas allt i det nya museet, inte minst Wallenbergsalen. Bland hedersgästerna märkets Jakob och Marcus Wallenberg åtföljda av sin mor Amalia Wallenberg, född Hagdahl.
Efter invigningen uppges kronprinsen, guidad av Bengt Cnattingius, med största noggrannhet ha besett utställningarna. Dagen avslutades med en festmiddag för 170 gäster på Frimurarehotellet. På själva invigningsdagen utsågs Bengt Cnattingius till riddare av Vasaorden, första klassen.
Redan den 1 december 1938 hade Wallenbergssalen, finansierad av släktens stiftelser, och den ursprungliga utställningssalen invigts. SvD beskrev Wallenbergssalen som ett av de bästa exemplen på modern svensk inredningskonst.