Inför julhandeln 1941 kunde Sidenhuset i Stockholm stoltsera med att vara den allra första svenska butik som sålde nylonstrumpor. Butiken ransonerade försäljningen till ett par per kund. Strumporna var av det amerikanska märket DuPonts.
Under de påföljande krigsåren fanns nylonstrumpor nästan bara att tillgå på den svarta marknaden.
Efter krigsslutet kom nya efterlängtade sändningar. Dagens Nyheter skrev dock dagarna före jul 1945 att de små partier som kom till Sverige omedelbart köptes upp av affärernas egen personal. Ett år senare berättade DN att nylonstrumporna kostade 30 kronor paret på den svarta marknaden.
Åtminstone från sommarsäsongen 1946 salufördes nylonstrumpor i flera Linköpingsbutiker, men de var dyra. De dyraste hos Nissars på Storgatan 50 kostade 19:75. Hösten samma år annonserade Rolf Darnolfs trikåaffär på Drottninggatan 38 att de sålde ”sommarens stora schlager de amerikanska nylonstrumporna” av märket DuPonts för 10 kronor och 65 öre. Prisbilden skall ses i ljuset av att en normal timlön var omkring 2 kronor.
Efterfrågan på rariteterna var mycket större än tillgången. Vid jultid 1947 dömdes tre stockholmare till fängelse för stöld av ett parti nylonstrumpor. Våren 1949 fastnade en stockholmare med 100 par nylonstrumpor, som han försökte låta bli att förtulla, vid spärrarna på Bromma. Samma vår dömdes en direktör, kallad nylonskojaren, till 2,5 års straffarbete för olovlig import av nylonstrumpor.
Nylonstrumporna var uppenbarligen mycket hett eftertraktade. När Nissars trikå på Storgatan strax före midsommar 1949 annonserade om att de fått in nylonstrumpor förorsakade det en så kaosartad köbildning att Corren sände ut en fotograf för att föreviga tillfället.
Något år in på femtiotalet ökade utbudet samtidigt som priset sjönk. En av de företag som började tillverka nylonstrumpor, kallad Ullastrumpan, var den av konsuln K Albert Ullholm ägda Linköpings Strumpfabrik. När Ullastrumpan i mitten av femtiotalet lanserades i stretchnylon blev den en av Sveriges mest sålda nylonstrumpor.
I slutet av 1950-talet började lågprisimporten göra situationen svår för den svenska textilindustrin. Linköpings Strumpfabrik varslade redan hösten 1958 delar av sin personal. Men Ullstrumpan sålde fortsatt bra och tillverkades då i en rad moderna färger kallade disgrönt, drömgrått och tropiksol.
I akt och mening att lägga ned verksamheten köptes Linköpings Strumpfabrik sommaren 1972 av en skånsk konkurrent. I början av 1973 genomfördes stängningen av verksamheten.
Rolf Darnolf drev inte bara en butik utan även Linköpings trikåfabrik, som tillverkade dam- och barnunderkläder i bomull och konstsilke. Fabriken hade 1947 tio anställda. Fabriken gick i konkurs och lades ned vårvintern 1956. Butiken drevs dock vidare av Maja Jennefors.
Har du frågor om Linköping förr? Skicka dem till Johan Rödin, Corren, 581 89, Linköping. Eller mejla johan.rodin@corren.se. Frågorna vidarebefordras till Gunnar Elfström.