I en veckas tid har Zackarias Haggren legat uppkopplad mot en rad maskiner. Han har successivt blivit bättre men före och efter varje måltid måste han vägas.
Displayen visar två kurvor. En grön för hjärtfrekvens, en blå för syreupptagning. Siffrorna på skärmen uppdateras löpande. Vad de där numren betyder är oklart men ögonen dras hela tiden ditåt. Kontrollerar.
En meter därifrån ligger Zackarias Haggren, en månad gammal, i en fyrkantig, liten säng med en ram av plast och tjocka ben av metall. Ansiktet är halvt skymt av slangarna som leder in i hans lilla näsa. För ovana ögon ser det obehagligt ut men mamma Frida har börjat vänja sig. Hon har sett sin bebis ligga så här i en veckas tid nu.
– Det verkar som att jag tycker det är jobbigare med alla slangar än vad han tycker de är, säger hon.
Zackarias hostar till, men öppnar inte ögonen. Koksaltet från en av slangarna löser upp slemmet i lungorna och gör det lättare att sova. Lättare att andas. För en vecka sedan, när han och mamma kom in till barnakuten fick han knappt någon luft alls. Hans huvud hoppade och ryckte när han försökte andas in.
– Det gick väldigt fort allting. Han hade börjat bli snorig och lite hostig några dagar tidigare men natten till tisdag förra veckan började han plötsligt hosta väldigt mycket slem. Han fick ingen luft och det syntes hur han fick ta i för att kunna andas. Jag fick panik.
Familjen Haggren bor bara några minuter från sjukhuset och efter att ha misslyckats med att komma fram till 1177 kastade sig Frida i bilen med Zackarias. Pappa Joel fick stanna hemma med storebror, sex år.
– När vi kom in till barnakuten gick allting väldigt fort. Jag hängde inte med i allting som hände men sjukvårdspersonalen kopplade upp honom mot allt möjligt. Jag kände mig så himla hjälplös. Samtidigt har alla här varit så enormt duktiga sedan första stund, det har gjort mig lugn.
Sjukvårdspersonal är inne hos Zackarias Haggren och mamma Frida flera gånger varje dygn för att kontrollera att allt står rätt till.
Zackarias ligger inlagd på avdelningen Bava på Universitetssjukhuset i Linköping och han är inte ensam. Vårdenhetscheferna Anna Pettersson och Ida Janse beskriver de senaste veckorna som mycket tuffa.
– Vi har konstant fullt, ibland överfullt. Jag skulle säga att ungefär 80 procent av de som är inlagda nu är RS-patienter, säger Anna Pettersson.
Statistik från Region Östergötland, som vi tagit del av, bekräftar vårdenhetschefernas bild. Antalet besök på barnakuten och avdelningen Bava är långt fler den här hösten än föregående år. Vecka 43 i år gjordes 275 besök på avdelningarna, ungefär 100 fler än samma vecka 2019.
Även Folkhälsomyndighetens statistik visar att spridningen av RS-viruset fortfarande är på en mycket hög nivå jämfört med tidigare säsonger. Där framgår också att 55 procent av alla barn som vårdas på intensivvårdsavdelning för RS i Sverige är under ett år.
– Om någon skulle fundera på om det är tufft inom barnsjukvården just nu så är svaret ja, säger Ida Janse.
Frida Haggren uppmanar alla nyblivna föräldrar att hålla storasyskonen hemma så långt det är möjligt.
Ingen har undgått sjukvårdens uppmaningar om att vidta försiktighet den här hösten. Inte heller familjen Haggren som, innan Zackarias föddes, läste på och ställde frågor om virussjukdomen till sjukvården. Men i deras fall var det en omöjlighet att hålla sig helt skyddade, eftersom Zackarias inte är enda barnet i familjen.
– Att vi har skolplikt är förstås väldigt viktigt, men just i sådana här lägen hade jag önskat att man på något sätt kunde få hålla syskon hemma under en kort period när bebisen precis är nyfödd.
Precis som i de flesta RS-fall blev nyfödda Zackarias smittad av sitt syskon, det förstår föräldrarna. Trots att de försökte hålla barnen någorlunda frånskilda den första tiden var det omöjligt att isolera Zackarias från storebror när denne kom hem snorig för ett par veckor sedan.
Det har varit en mycket tuff vecka för lilla Zackarias som drabbats av rs-virus och nu vårdas på Universitetssjukhuset i Linköping.
I en veckas tid har det lilla rummet på universitetssjukhusets 15:e våning fått agera hem åt Zackarias och mamma Frida. Här inne masar sig sekundvisaren fram, kämpar sig fram som genom gyttja. På de ljusgrå väggarna har några pappersfjärilar klistrats upp, två underdimensionerade tavlor hänger över sängen. En vag lukt av en obestämbar maträtt fyller rummet.
– Jag har bara varit ute ett par gånger sedan vi kom hit. Jag blev avbytt av min man så att jag kunde gå ut och känna på vädret en stund häromdagen, men eftersom jag ammar är det bäst att jag är här och han är hemma.
När mamma och son får åka hem igen vet ingen. Zackarias har blivit bättre för varje dag men är ännu beroende av hjälpen han får via maskinerna i rummet.
– Jag hoppas att vi kan få komma hem till helgen, men vi får se. Vi tar en dag i taget.