Nej, fullmäktige utgör inte en direkt representation av invånarna, konstaterar Elin Wihlborg, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet.
– Det finns flera problem kopplat till representativ demokrati. Ändå tycker vi att det är det minst dåliga demokratiska styrsystemet. Jämfört med många andra länder har vi en relativt bred representation, säger Elin Wihlborg.
En granskning av de 79 personer som ska ingå i fullmäktige visar att de representerar ett brett spektrum av yrken. På sina vanliga jobb är de bland annat restaurang-biträden, undersköterskor, lärare, ekonomer, bilmekaniker, egenföretagare, doktorander, receptionister.
De är kommunens högsta instans för beslut och har makt över kommunens budget, kommunalskatten, vilka politiker som ska ingå kommunstyrelsen och vilka politiska nämnder som ska finnas.
Jämfört med Linköpingsborna som grupp har fullmäktigegruppen en högre medelålder och tjänar genomsnittligen 80 700 kronor mer om året.
Åldersgruppen 60–64 år dominerar i fullmäktige, med 18 personer eller 23 procent av ledamöterna. Näst största grupp är 35–39-åringarna. Den yngsta åldersgruppen, 20–24 år, är den minsta.
I Linköpings befolkning i stort är gruppen 20–24-åringar störst, följt av gruppen 25–29 år och därefter 45–49-åringarna.
Den yngsta personen i fullmäktige är 21 år (Sverigedemokraternas Hampus Gustafsson), den äldsta är 73 år (Moderaternas Rutger Starwing). Medelåldern i fullmäktigegruppen är 45 år och sett till partigrupp har Sverigedemokraterna lägst medelålder (32 år) medan Centerpartiet har högst (54 år).
Att sköta politiska uppdrag kräver tid och ger inga inkomster utom för ett fåtal som blir anställda kommunalråd. Övriga får ett bidrag, i Linköping 590 kronor i månaden, för uppdrag i kommunfullmäktige. Folkvalda måste ha civila jobb och sköta politiken på fritid.
Det försvårar för personer i 25–40-årsåldern, ofta i karriären och med små barn, att engagera sig politiskt. Ofta vill partierna att den som nomineras har varit aktiv i partiet en längre tid och då har man ofta hunnit upp i åren.
Följdfrågan blir: Är det ett problem om folkvalda inte lever samma sorts liv som de människor som de ska representera? Är det ett måste för att till fullo förstå? Även politikern i 60-årsåldern kan ju ha gått igenom 20-åringens lägenhetsjakt, 30-åringens dagishämtningar och nyupptagna huslån?
– Det finns forskare som menar att det räcker för en folkvald att ha erfarenheten av något, även om han eller hon inte befinner sig där just nu. Och andra som menar att man måste vara i en viss situation just nu för att verkligen förstå de som befinner sig där, svarar professor Elin Wihlborg.
Hon konstaterar att Sveriges statsskick är uppbyggt efter det första synsättet: Att representativ demokrati fungerar.
– Men hur man än vänder sig bygger det på att någon representerar någon annan. Och då kommer inte allas åsikter fram, säger Elin Wihlborg.
Politiker försöker ofta möta olika grupper medborgare för att fler ska komma till tals. Sådana insatser kan enligt professor Wihlborg absurt nog göra att svagare grupper hörs ännu svagare. Hon tar som teoretiskt exempel en ensamstående småbarnsmamma med bristande språkkunskaper, som vill bidra med åsikter om förskolan.
– För det första är det ingen i fullmäktige som lever som hon. Sedan går politikerna ut för att möta förskoleföräldrar. På mötet kommer inte mamman för hon har inte barnvakt. Och kommer hon, törs hon kanske inte säga sina åsikter inför en stor församling. Då är det viktigt att andra kan tala för och representera även dem, säger Elin Wihlborg.