Först pratar vi i telefon, Björn Öijer och jag. Ett trevligt samtal, två gamla tidningsmän emellan. Men tidningar pratar vi inte så mycket om. Mer om Läsarnas julkalender i Corren och om Linköping då och nu. Då var när Björn och Bruno växte upp. På 1950- och 60-talen.
– Med avstånd till barndomens dagar under fattiga förhållanden får jag numera ganska bra vibbar av Linköping. Nu är det en universitetsstad och massor av fantastiska uteserveringar, berömmer Björn. Han låter imponerad. Och lite stolt.
Det är ju hans stad på sätt och vis. Bröderna Öijer bodde mitt i stan, på Badhusgatan. Bredvid Östgöta Correspondenten. Hemma var hos mor och far. Först. Björn var bara fyra och ett halvt år när hans pappa valde att lämna familjen och begick självmord. Det har Björn skrivit om.
– När jag slutade efter många år som journalist och skribent var jag ganska less på skrivandet och ville vara ute i naturen. Men när jag fick mer tid att tänka då kom det här traumat med vår fars självmord som jag aldrig kommit över och som jag skriver om i Pappa kommer snart (2010). Att åter blåsa liv i kvarteret där vi bodde och personerna där gav mig väldigt mycket som person.
2012 kom ytterligare en självbiografisk bok, Guldstjärnan. Nu med mamma i huvudroll. Och året därpå en deckare, Gudruns raseri (efter stormen med samma namn), 2013.
Det är ungefär så långt vi kommer i det där första samtalet.
Ett andra telefonsamtal blir ännu kortare. Vi bestämmer träff i Gamla Linköping. Men han hinner berätta att han börjat på en ny bok. Han skriver på ett manus som han egentligen började med för 30 år sen och som handlar om 70-talet. En förortsstudie.
Så möts vi i Gamla Linköping utanför banken en julmarknadslördag. Där är tjockt av folk, men Björn är lätt att hitta. Han är lång, riktigt lång, bär mustasch och keps. I trädgården vid Dahlbergs café pekar Björn på den grågröna paviljongen och säger att han känner igen den från sin barndom. Den stod då på Correns gård och hade varit skomakeri, berättar han. Från början hade den varit sommarservering på Grand Hotell..
Får du ofta frågor om Bruno, frågar jag sedan vi slagit oss ner utomhus och satt oss på våra vantar för att inte drabbas av blåskatarr.
– Inte så ofta som man skulle kunna tro. Jag vet till och med journalister som inte gör kopplingen mellan oss. Men vi har ju förstås haft var sin skrivarkarriär. Han blev poet, jag journalist, och ja, på senare år har jag ju skrivit ett par böcker.
Var den ådran kom ifrån är han osäker på.
– Men vår mamma var konstnärligt lagd och målade i olja.
Hur var det att växa upp tillsammans med Bruno?
– Han är tre år yngre än jag. Under våra tonår delade vi rum på Prästbolsgatan i Berga och tävlade i att skriva små berättelser för varandra. Dem läste vi för varandra och kommenterade. Han hade ofta en verkshöjd som överträffade mig.
Om fadern berättar Björn Öijer att han var ganska känd bandyspelare i Linghems sportklubb. Den förskräckliga nyårsaftonen 1953, minns han faktiskt:
– Jag var 4,5 år och var uppe sent. Låg och väntade på att pappa skulle komma hem. Snart, sa mamma. Men han dröjde och jag somnade. Nästa dag fick jag veta av mina morföräldrar vad som hänt. Men vi har aldrig fått någon förklaring. Han lämnade ingen lapp efter sig.
Så ledsamt med de små bröderna Öijer och deras far.
Jag lovar att skicka en tidning. Till Farvägen.
jorgen.auer@corren.se