I 54 år har Viiveke Fåk ridit på Stora Ånestad. Att hon började ta lektioner just här, och dessutom från själva starten av verksamheten, föll sig naturligt.
– Det är väldigt enkelt. Jag hade börjat rida två år tidigare och sedan flyttade vi till Linköping. När så en riktig ridverksamhet öppnades 1962 på Ånestad blev det den. Det var den enda ridskolan som inte var ponnyskola och eftersom jag redan börjat rida storhäst innan blev det självklart att rida här, säger Viiveke Fåk.
När Viiveke Fåk red den första lektionen i det nya stallet var hon 13 år, sen rullade åren på. Ambitionerna och familjen gjorde att hon som ung, även om hon visste att hon ville hålla på med hästar, inte tänkte på att skaffa en egen. När hon sen blev äldre kom ett yrke och andra pusselbitar i vägen.
– Jag träffade en man som är allergisk så då blev det svårt av den anledningen också. Det blev till att byta om utanför dörren och sedan hänga kläderna på kattvinden, säger Viiveke.
Intresset för hästar har alltid funnits där och charmen med sporten är något som lockat.
– Just hästlivet som sådant är en så annorlunda sport. Det finns ingen könsskillnad utan vi tävlar på lika villkor och vi tävlar tillsammans. Sen är det delen med själva hästen, hur vi ska samarbeta och hitta varandra. Det är något som alltid fungerat på Ånestad, säger Viiveke.
Mycket har hänt med ridsporten sedan verksamheten slog upp sina dörrar. En av de största skillnaderna nu jämfört med starten 1962 menar Viiveke är själva ridundervisningen.
– Då var det inte lika pedagogiskt, vi fick ta tyglarna utan någon förklaring till hur vi skulle göra eller varför. Då var det mer militärt, nu är det en helt annan typ av undervisning.
Viiveke menar att trots att kommunen inte kan ses ha hållit efter byggnaderna särskilt bra sedan stallet blev utdömt, har verksamheten fungerat under alla år.
– Det tyder på att det är en bra anläggning. Man ska inte kritisera, men trots kommunens bristande engagemang har det varit bra hela tiden.
I måndags red Viiveke sin sista lektion, en uteritt på hästen Marbeja, på Stora Ånestad.
– Jag försöker se framåt. Det här är en epok som tar slut, alla epoker tar någon gång slut, och vilka fantastiskt härliga minnen vi har härifrån.
Viiveke nämner bland annat då ridskolan fick anordna SM, en upplevelse som var både lite jobbig för de som hjälpte till under tävlingarna, men samtidigt också kul. Hon tänker även på då det nya ridhuset byggdes. Något som innebar att anläggningen fick mer än en toalett.
– Jag vet inte hur många som red i Ånestad på 60- och 70-talet, men det fanns bara en toalett med nyckel som hängde på kontoret. Jag antar att de som håller på med frisbee inte heller har några stora anläggningar, men det är viss skillnad i antalet utövare, säger Viiveke och ger en känga till hur ridsporten ibland hamnar i skymundan trots att det är en av landets största.
I höst kommer Viiveke att fortsätta rida för Magnus Andersson, som drivit ridskolan på Stora Ånestad i 20 år, i hans nya ridverksamhet. Dessutom har hon anmält intresse för att ta lektioner vid den nya ridanläggningen i Smedstad.
– Det är synd att kommunen lät det här gå ned i standard när inget hände, det blev ett för stort glapp emellan. Jag hoppas att Smedstad kan bli ett lyft tillbaka till så som Ånestad var under sina glansdagar. Nu har vi förutsättningarna igen, säger Viiveke.
Ikväll, onsdag, rids den sista lektionen på Ånestad. Enligt schemat blir det en sista uteritt.