Hans Larsson var med och såg till att datorer kom in i utbildningen på skolan under 80-talet. "Vi köpte en serverhårddisk på 32 megabyte, och jag sa: 'när det här är fullt så ska jag sluta'", säger han och skrattar. Att fylla 32 megabyte gick fortare än han då anade, och han var kvar bra mycket längre än så.
Året är 1981.
Linköpingskillen Hans Larsson är 24 år och nybakad lärare. Han går direkt från studierna på Linköpings universitet till en tjänst på Katedralskolan, bokstavligt talat. Efter avslutningsceremonin på utbildningen går han några kvarter bort till skolan och skriver på anställningsavtalet. Och det avtalet ska han ha kvar – i 43 år. På så sätt slår han skolans tidigare rekord på 41 år.
Mycket har förändrats på den tiden. Men mycket är också detsamma.
– Vi har nya läroplaner, vi har nya kunskapskrav, vi har nya betygssystem. Men det vi egentligen vill lära ut är det ingen större skillnad på, säger Hans.
Han är utbildad lärare i kemi, biologi, och naturkunskap. Vi sitter i en labbsal på högsta våningen av den anrika byggnaden. Dragskåp, e-kolvar, flaskor med diverse kemiska beteckningar påklistrade – här finns allt som hör en kemisal till.
Salen är Hans verk. Efter idogt arbete lyckades han få sin vilja igenom, och vad som då var högmoderna kemisalar byggdes på skolan. Han var också med och såg till att datorer blev en del av undervisningen.
– Vi satsade mycket tid och pengar på att bygga upp det här, och det gick snabbt och bra. Så 1984-85 figurerade vi i rikspressen för att vi kommit så långt i datorutvecklingen på en gymnasieskola, säger han och fortsätter:
– Det var spännande. Det fanns inga företag i Linköping som man kunde vända sig till. Vi gjorde allt själva. Jag kommer ihåg en natt när en kompis och jag satt och lödde i nya kretskort i våra datorer så att vi kunde hantera tolv A4-sidor text på en gång.
Som sagt – mycket har förändrats.
Vad är den största skillnaden mellan en lektion år 2023 och en år 1981?
– Eleverna på den tiden kom mer förberedda till lektioner, de visste mer vad det skulle handla om. Många hade läst i förväg i läroboken.
– På den tiden skrivs ju allt som man skriver på tavlan upp för hand med papper och penna. Idag så antecknar inte eleverna alls på samma sätt. De sitter ofta med sin chromebook framför sig. Det var väldigt mycket fotande med mobiler ett tag, att man fotade av tavlan.
Att Katedralskolan har de kemisalar som man har idag är i stora delar Hans Larssons förtjänst – det var han som slogs för dem. "Jag hade alla emot mig. Ingen ville satsa på det här, för det var tre gånger så dyrt som konventionella lösningar på laboratorier på den tiden", säger han.
Men elevernas kunskaper då? Resultaten från den internationella kunskapsundersökningen Pisa, som ofta dryftas i media, ger inte Hans mycket för.
– Vad är det egentligen man mäter med det här? För mig så handlar det om två saker: vad vill jag att eleverna ska lära sig, och vad lär sig eleverna? Då hävdar jag att Pisa-mätningarna fokuserar väldigt mycket på vad jag vill att eleverna ska lära sig, men de tittar inte egentligen på vad eleverna faktiskt lär sig.
Men det finns väl saker som man helt enkelt ska kunna?
– Ja, vissa saker måste man kunna. Men samhället förändras hela tiden, så egentligen är det väldigt svårt att veta vad vi kommer att ha nytta av i det kommande yrkeslivet.
De uppstoppade fåglarna har varit ett populärt inslag på Hans biologilektioner.
Att Hans fortsatt i alla år förklarar han delvis med att han gjort så mycket annat vid sidan om lärarjobbet.
– Det är inte under så många av alla dessa år som jag har varit heltid på Katedral. Jag har varit projektledare för massa miljöprojekt som Linköpings kommun har haft, jag har jobbat tio år på universitet med lärarutbildning deltid, jag har jobbat sex år på kommunal högskoleutbildning, åt Vetenskapsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien. Men alltid haft en fot kvar på Katedral, och allt när projekten avslutats känt att jag vill komma tillbaka hit.
– Det här har vi kallat för Katedral-anda. Det finns nåt slags drivkraft, vilja, tradition som sitter i väggarna.
"Det är många som säger att det var bättre förr. Jag säger: 'nej, det var inte bättre förr, men det var annorlunda'", säger Hans Larsson.
Den 31 januari gick Hans i pension – men att han helt slutat då stämmer egentligen inte riktigt. Ett par timmar i veckan kommer han fortsatt att jobba som ansvarig för kemikaliehanteringen tills hans kollega kommer tillbaka från pappaledighet.
Vad ska du göra resten av tiden?
– Vi har en sommarstuga utanför Finspång som kommer att ta lite tid. Hustrun går också i pension i år, och vi har sagt att vi ska satsa på det och vara mer där. Just nu pågår projekt "bygga bastu".
Hur känns det nu sista veckan?
– Det känns jätteskönt, det känns jättebra, säger han, men medger också:
– Det kommer säkert dagar när jag saknar det här, framförallt kontakten med eleverna. De elever som bara vill komma och snacka en stund. Det har betytt mycket. Känslan att göra nån nytta för dem, det kommer jag att sakna. Samtidigt känner jag att jag är rätt så klar med det här. Nu får nya kvastar ta över och sopa.