Hassan Hussaini var den första av de tre pojkarna att få sin ålder uppskriven. Åldersbestämningen baserades på en intervju med Hassan och det faktum att han i Holland åldersbestämts till över 20 år, oklart hur. Ingen medicinsk undersökning gjordes.
Till skillnad från de två andra pojkarna, som hamnat på vuxenboenden i Sverige, blev Hassan mer bryskt behandlad. Han låstes direkt in ensam i en cell i Örebro, utan möjlighet att träffa någon.
– Jag ville bara för en sista gång få träffa mina vänner i Linköping och säga hejdå, men det fick jag inte, säger han.
I stället flyttades han till Migrationsverkets förvar i Märsta, vid Arlanda.
Där blev han kvar i några veckor, innan han med några timmars varsel fick veta att han skulle flygas till Holland, det första EU-land han sökte asyl i när han kom till Europa.
När han landat på flygplatsen i Holland var han säker på att de skulle deportera honom direkt till hans ursprungsland Afghanistan, där han säger att han är jagad av talibanerna efter att ha jobbat för ett amerikanskt företag. Så blev det inte. I stället hamnade han i förvar. Nu bor han sedan några veckor hos en bekant, men står under uppsikt av myndigheterna.
Hassan berättar i telefon från Holland utförligt om alla turer under deportationen. En ständig röd tråd är ovissheten, känslan av att aldrig veta vad som ska hända, eller när.
– Det vore bättre om jag hade kommit till Afghanistan och dött på en gång. Här dör jag varje stund, om och om igen, säger han.
Under intervjun ställer han samma frågor gång på gång – ”Vad har jag gjort? Är jag kriminell?” – och han återkommer till samma fras: ”det är som att jag befinner mig i helvetet”.
Att Migrationsverket plötsligt kunde slå fast att han är över 18 år förstår han inte.
– De bara tvingar på mig en ålder. De har inga bevis.
Hur gammal är du då?
– Jag vet att jag är under 18. Varför skulle jag ljuga?
För några veckor sedan försökte Hassan ta livet av sig.
– Jag kom till Europa för att göra något för mig själv och för alla andra. Men mitt liv har blivit ett helvete. Jag är trött på mitt liv. Det är därför jag skär mig och tar piller.
Hur ser du på framtiden?
– Det är bara mörker. Jag kan inte se den. Det här gör att man blir blind.
Hans halvår i Sverige – han kom till Linköping sommaren 2013 – har gjort avtryck. Drömmen är att någon ska kunna ge honom en tillfällig anställning i landet. Då är han välkommen tillbaka och kan få i alla fall ett tillfälligt uppehållstillstånd.
– Jag har så fina minnen därifrån. Vänner och skolan. Holland är inte som Sverige, här är det väldigt annorlunda. Där hade jag skolan och aktiviteter och allt.
Vad händer om du skickas till Afghanistan?
– Jag är hundra procent säker på att talibanerna kommer att döda mig. Inom 24 timmar är jag död.